Den 5/10 föddes det en liten Gustav. En efterlängtad liten kille. Mamma Linda är värd detta mer än någon annan. Jag har följt henne väg till detta mirakel i över ett års tid. Det är annan endo-syster. Deras väg fram till lilla Gustav är lång, väldigt lång. Viktor har blivit storebror och vakar över hela familjen från sin egen speciella plats i himlen. Efter hormonbehandlingar, oförstående läkare och annat helvete så fick denna underbara människa sitt väntade plus den 28/1-09. Ett mer efterlängtat barn finns nog inte än Gustav. Lindas resa kan du läsa om här.

Nu när allt är klart, en liten levande pojke finns nu i hennes famn, så kommer alla känslor - för mig. Detta är nåt jag nog aldrig kommer att få uppleva. Att se ett plus på stickan. Att känna små sparkar i en växande mage. Att få hålla mitt eget lilla knytte i min famn. Samma känslor svallar upp igen. Samma känslor jag kände när min älskade underbar vän Lisa berättade att hon var gravid. Lilla go-rumpan Elin är världens underbaraste och jag tycker så mycket om den lilla ungen. Men det gör så ont. Det är nåt jag alltid har drömt om, nåt jag har tagit förgivet, men det är nåt som med all säkerhet aldrig kommer att ske. Det gör så ont! Allt på grund av denna jävla förbannade sjukdom... Livet är så jävla orättvist. Nu väntar jag på att tårarna ska sluta rinna och att klumpen i magen ska försvinna...