Vaknade imorse och det kändes bra. Gick ut med Molly och det kändes fortfarande bra. Fick kaffebesök av en kompis och vi pratade lite och diskuterade lite jobb-frågor. Sen blev det en dusch och jag åkte ut till söta Brittan för lite surr och kaffe. Vi pratade om saker jag fått veta (som hennes make sagt) som tydligen var meningen att förstöra vår relation, men löljigt som det är så skrattade vi bara bort eländet. Att folk säger saker men inte tror att vi pratar med varandra - det är bara löjligt. Pratade även med hennes make och vi skrattade tillsammans åt samma elände. Åkte hem och gick ut med Molly. Då drog det igång. Smärtorna blev helt överjävliga. Tillbringade resten av kvällen i soffan och vid 19.30-tiden gav jag upp. Ringde underbara J och fick hjälp. Hennes underbara mamma skjutsade hit henne och dom hämtade upp Molly. Nu slipper jag tänka på att hon blir satt åt sidan för mina smärtor. Hon har det hur bra som helst ute på Stornäset, medan jag får chansen att vila upp mig och slippa tänka på att ta mig ut. Nu är det bara att hoppas på att smärtorna ger med sig och att jag kan vara kvar hemma. Just nu vill jag inte annat än att åka in, men försöker stanna hemma så länge det går.

Smärtskala: 7/10

Jag är så tacksam för mina underbara vänner som jag har i min närhet! Min härliga familj - tack för att ni finns för mig! Underbar söta Sarah som ställer upp och tar Molly (nu behövdes det inte, men hon finns där när jag behöver). Lika underbara Johanna med familj som åker från middag och allt för att hjälpa mig med Molly. Underbara Brittis som alltid finns där och som inte ger sig för att få in mig på jobbet ;) Även alla ni andra som skickar sms/FB-inlägg och ringer och kollar läget - det finns inte ord för att förklara hur glad jag är att jag har såna här vänner!!! Gud så lyckligt lottad jag är!