Jag vet att jag sa ifrån. Var det rätt av mig? Nu sista dagarna har jag tänkt mer på dig. Jag vet jag sa att jag inte tänker höra av mig alls, aldrig, förrän du ordnat upp allt i ditt liv. Jag lämnade över allt i dina händer. Jag har hållit mitt ord.

Det var dödens för mig när du fyllde år.

Jag har inte nåt telefonnummer till dig. Ingen adress. Ingen mailadress. Ingenting. Jag vill så gärna höra din röst. Bara få höra hur du mår. Allt du sa till mig innan skiten satte igång - det finns fortfarande kvar hos mig.

Varför ska livet vara så jobbigt? Varför kan inte människor bara få leva sina liv tillsammans utan att såna människor ska förstöra andras lycka???

Är det lagligt att sakna nån så här???