Är så jävla trött och slut i kroppen och knoppen så jag vet inte vad jag ska göra snart. Känns som om jag jobbar ihjäl mig. Gör ALLT för att ställa upp på två ställen och hinna med båda. Sen får man en sån sak slängd i ansiktet. Läsa min blogg, det får vem som jävla helst göra. Men det är MINA tankar som jag skriver ner. Mitt agerande är nåt helt annat - har jag problem med nåt/någon då säger jag till eller gör nåt åt problemet. Folk som känner mig vet om det. Har lust att bara skita i allt. Kanske ska flytta från stan? Kanske flytta till min älskling istället? Tåls att tänkas på... Smärtorna sätter så klart stopp för allt jag gör så det blir väl ingenting av någonting när det är över.

Jag vill inget annat än att jobba med det jag älskar. Varför ska dessa smärtor sätta stopp för mitt liv? Kör på tills jag stupar, som vanligt. Just nu känns det dock inte så jävla långt bort att stupa. Överdoserar dygns-doseringen jag har med morfin för att klara av att jobba, oavsett vilket ställe jag är på. Jag har INTE tid att  bli inlagd just nu. Jag har tagit på mig en massa extrashift på en stället som inte kommer att kunna täckas upp av någon annan. På ett annat ställe finns det bara jag och jag har redan tagit en sjukdag där redan. Det finns ingen som kan täcka upp för mig om jag blir dålig, så jag har inte tid att bli dålig nu helt enkelt. 

Orkar inte vara trevlig eller social eller pigg. Orkar ingenting faktiskt. Dagarna går förbi som i ett töcken. Jag vet inte vilken dag det är eller vart jag ska iväg på jobb när jag ska jobba. Men bara det lugnar ner sig så ska det nog ordna upp sig med smärtorna och allt annat också, hoppas jag.