Efter att jag kommit hem på onsdag så försökte jag överleva själv här hemma. Mamma fick ta hem Molly från dagis, då jag inte klarade att gå upp och hämta hem henne. På torsdag vaknade jag med samma smärta. Försökte hålla ut och det funkade fram till kl 20 på kvällen. Mamma fick komma och köra in mig. Hon släppte av mig vid akut-intaget och jag stapplade in, dubbelvikt. Blev insläppt efter lite dividerande med receptionisten som inte fattade att jag INTE skulle vänta på läkare på akuten: "man blir undersökt här först innan det tas beslut om man blir inlagd eller inte. Samma gäller för alla!!". Väl inne på akuten så hämtades det snabbt en bårvagn och jag blev skjutsad upp på avdelningen. Samma procedur som senast. Jag blev tappad, pcb las och det fungerade inte. På fredag så hade dom inget val. Jag skickades ner på IVA och det lades en rygg-bedövning. Dom ville inte göra det först då det blev så akut förra året med inflammation i ryggmärgen, vilket kan leda till akut hjärnhinneinflammation. På fredagkväll kom S in till mig, hon var inlagd i rummet bredvid och vi frågade om hon inte kunde få ligga i samma rum som mig, då jag hade lyxen att få vara själv. I samma veva får jag syn på finaste M som fick en liten bebis 4 dagar tidigare. Hon blev lika förvånad som mig och kom in och sa hej. Hon skulle komma in dagen efter så jag fick se lilla ögonstenen. S flyttade in till mig och det kändes så bra att ha någon som vet vad man går igenom och som vet hur jävla ont det gör, och stöttar en genom smärtorna.

Lördagen kom och jag mådde okej. Var inte helt smärtfri, men det var bättre. M kom in med lilla Vera - vilken skönhet!!! Så otroligt söt liten tjej hon fått!!! Jag är så glad för hennes skull, men det gör så fruktansvärt ont i hjärtat...

På lördag vid lunch började min EDA-pump att krångla. Den larmade för "Luft i slangen". Ner på IVA för att få slangen bytt. Upp igen på avdelningen och allt var bra, i ca 15 minuter. Lilla väskan med pumpen sa: "Luft i slangen". Denna gång kopplade dom bort slangen och sprang ner själva. Dom kom upp efter 10 minuter och allt var bra, i drygt 10 minuter. Då larmade eländet för: "Luft i slangen". Då började jag ledsna. Apparaten kopplades bort igen och dom sprang ner på IVA. När eländet till apparat fortsatte göra så i en timmes tid, så byttes hela apparaten ut och jag fick en ny. Tyvärr hade jag då varit utan smärtlindring i dryga timmen och smärtorna var fruktansvärda. Det slutade med att dom fick öka dosen på smärtlindring. Sen var allt bra, kunde man tro... Smärtlindringen tog inte bara... Läkaren kom upp på avd vid 18-tiden och skulle bara hjälpa S och skulle sen direkt komma till mig. S kom tillbaka, stapplandes själv, och hälsade att dr. H fick rusa iväg akut då en bebis i en mammas mage blvit akut dålig men hon skulle komma så fort hon kunde. Bebisar går så klart före mig, så jag väntade, och väntade och väntade... Strax efter kl 23 kom hon tillbaka. Jag hade fruktansvärda smärtor och inget hjälpte. Hon trodde att katetern i ryggen troligtvis hamnat fel och att det måste sättas en ny. Saken är den att det gör riktigt ont att lägga en ryggmärgsbedövning, men man får bedövning först. Men vid ett tillfälle så la en läkare denna utan för-bedövning och fick göra om 3 gånger innan hon lyckades. Detta har etsats sig fast hos mig och jag får panik när detta ska göras. Men det var bara att gilla läget och stå ut. Dessa två gånger, både fredag och lördagkväll var det två fantastiska läkare som hjälpte mig. Dom berättade exakt varje steg, INNAN dom genomförde allt och det gick väldigt bra. Somnade sent den natten, men det var det värt.

Söndagen flöt på bra, tills natten kom. Då hände samma sak igen. Ryggbedövningen drog upp över bröstet och jag kände inte att jag andades. Larmade och nattsköterskan kom in. Hon var fantastisk! Jour-narkosläkaren kom upp. Han var ett monster! Dels var han dansk, och pratade bara danska, med rejäl dansk-gurglande-uttal. Jag fattade inte ett ord av vad han sa. Sköterska översatte och läkaren sa enkelt att jag ljög. Bedövningen kan INTE vandra uppåt! Att det hänt tidigare och att jag då fick en enkel förklaring till varför det kan hända, betydde ingenting! Det slutade med att han ordinerade Sobril och sittande läge om det kändes bättre. Sen gick han. Hade han läst min journal så hade han sett att jag absolut INTE får ta Sobril med dom läkemedel jag redan är insatt på. Tyvärr fattade jag inte vad det var jag fick, så jag hade ingen aning om vad som hände förrän på morgonen. Satt upp hela natten, med en hög kudde under benen vilket resulterade i att jag hade sån fruktansvärd smärta i svanken när jag vaknade. Nu snart en vecka senare har jag fortfarande lika ont. Släpper det inte under veckan, så måste jag gå och få hjälp. Måste nog tryckas ut på nåt sätt eller så.

På måndag rycktes både ryggbedövningen ut och katetern. Allt hände väldigt snabbt och jag fick inte en chans att fråga eller få en förklaring på varför det inte trappades ut på bedövningen under dagen som det alltid gjorts tidigare. Orkade inte kämpa emot mer. Varför måste det vara så att man måste vara frisk för att orka vara sjuk och klara av att kämpa?

Blev utskriven på tisdag och hade ett långt samtal med en ny läkare som nyss börjat på kvinnokliniken. Han tipsade om 2 läkare som arbetar på VC Centrum som jag ska kontakta ang utmattningssyndrom. Han hjälpte mig mycket! Det sattes in 2 nya mediciner som jag fick gå in direkt på  maxdosering på, samt min ena stående medicin drog dom upp till maxdos.

Nu sitter jag här hemma i soffan. Är så otroligt fruktansvärt ofantligt trött av de nya medicinerna. Smärtorna ger inte med sig och jag ska jobba imorgon. Blev knappt sjukskriven och lyckades få sjukskrivning tills idag iaf. Det kommer aldrig att fungera, men jag får ge det ett försök iaf. Min chef vill ha ett snack med mig imorgon, om vad vet jag inte än, så det kommer att bli väldigt intressant.

Nu ska jag tända lite ljus, göra mig en kopp te och mysa ner mig i min fina poncho jag gjort på sjukhuset, samt fina och varma strumpor som mormor stickat. Ska fortsätta sticka på ytterligare en julklapp också. Hann göra klar en julklapp på sjukhuset, så det var ju en fördel att ha varit inlagd iaf...