I fredags hände det som jag väntat på och ofta längtat efter. Jag hade möte med min chef och vi tog ett gemensamt beslut att jag ska sluta. Hon var snäll och sa upp mig, så jag skulle slippa alla karensdagar. Nu är jag tillbaka på ruta ett igen, på alla plan.

Ryggen är så där, men det går åt rätt håll iaf. Endo-smärtorna är upp och ner. Just nu mår jag inget vidare, är en hel del andra saker som spökar, och just nu vet jag inte hur jag ska lyckas lösa allt...

Idag har jag iaf varit effektiv. Har bakat semlor, tekakor, tvättat 4 maskiner samt hunnit med härlig långpromenad med Molly efter dagis. Hon får gå kvar på dagis under "uppsägningstiden" nästkommande månad. Det gör så ont i mig att jag inte har råd att ha kvar Molly där. Hon älskar dagis! Hon skulle så behöva att få vara kvar med sina kompisar, men min ekonomi håller inte för det...

Nån som har ett jobb över till mig, typ kontoris/receptionist så hör gärna av er!!!

Ja ja, det finns en mening med allt sägs det, så det är bara att invänta meningen med mitt liv! Hoppas den är på ingång snart bara...

Vill du också testa på nytt bröd? Bli testpilot och få chansen att prova Pågen Äntligen - mjukt bröd med fullkorn! Intresserad? Klicka här och fyll i dina uppgifter!

Sitter fast i soffan. Inte bokstavligt talat, men nästintill. Det upptäcktes ju som sagt senast jag var in att mitt bäcken är snett och ischias-nerven ligger i kläm. Sista dagarna så har ischias-smärtan bara blivit värre och värre. I fredags tvingade jag mig att gå upp med Molly till dagis, en vanlig promenad dit tar 5 minuter inkl kiss-paus och nosande bl.a. I fredags tog den promenaden 20 minuter. Lämnade av bebis och tog sen bussen ner på stan. Hade bokat in en grann-tjej att ta Molly till dagis på hennes väg till skolan,men jag hade tid på banken kl 12.00, så jag måste ändå ner till stan. Kände att det då var enklast att göra det direkt på morgonen via buss, så jag skulle slippa gå ner. Pinade mig igenom fm på jobbet, vid mig icke höj -och sänkbara skrivbord. Fick allt klart på banken och fortsatte pina mig igenom jobbet. Sen skulle jag bara ta mig hem... En vanlig promenad på 7-10 minuter tog mig 25 minuter! Låg utslagen i soffan tills jag skulle hämta Molly. Fick tag på underbara grannen och fick låna deras bil, så jag fick hem Molly och kunde även åka på lilla affären och handla lite mat. Satt sen fast i soffan resten av kvällen, tills jag lyckades ta mig till sägen vid 2-tiden. Vaknade på lördag av att ryggen var lite bättre, så jag tog en varm dusch och gick sen ut med Molly och en boll. Molly var överlycklig som fick springa och leka i snön medan jag stod och höll på att gå sönder. Men vad gör man inte för sin lilla älskling!!! In och vila tills jag skulle ner till min underbara extrasyster Lisa för en fika och äntligen få träffa hennes pv R. Molly fick leka med R´s dotter D och dom hade hur roligt som helst med kurragömma! Fikade och myste tills mamma hämtade upp mig och Molly. Hem med Molly och vi åkte ut på hockeyn. Kände att jag måste få träffa folk, men det var bland det värsta jag varit med om. Inte nog med ytterligare en storförlust,men ischias blev extrem! Tur jag hade Hasse bredvid mig så jag kunde lägga över benet på hans ben och luta mig mot honom. Väl hemma så bjöd jag lilla mamma på middag, svamp-gratinerade toast och god sallad. Vi slog sen igång "Eclipse" och mamma skulle bara se en stund, innan hon åkte hem. När filmen var slut, så var mamma fortfarande kvar! :) Vi började sen att prata, nåt vi inte gjort på väldigt väldigt länge. Jag fick ur mig exakt hur jag mår, hur jävla elak jag vet att jag är, hur otrevlig jag är och att det inte är meningen. jag vet hur illa jag behandlar folk, men jag rår inte för det och det är så fruktansvärt jobbigt att må så här när folk inte förstår... När jag väl kom i säng var klockan återigen vid 2-tiden. Fick låna spikmatta av finaste Lisa, som jag la mig på. Tog en sömntablett för att få sova, men det gick inget vidare. 1-2 timmars effektiv sömn. Vaknade imorse av att jag inte kunde röra mig. Endosmärtorna var fruktansvärda, bäckenet och ischias var extrema. Mamma är på väg hit nu för att ta ut Molly, som fortfarande sover. Sen ska mamma få hjälpa mig att klä på mig så vi kan åka ut och hälsa på kusinen och få träffa nya lilla bebisen. Skulle gå på bio ikväll, som jag mamma och mormor planerat sen länge. Men nu får jag stanna hemma. Jag är så less på det här nu så jag vet inte vad jag ska ta mig till...

Det här är väl egentligen en delvis fortsättning på föregående inlägg. Idag hade jag och söta L inbokat en date. Hon fick en liten tjej för 1.5 månad sedan. Dom kom hit och fikade och jag myste och snusade och fnuffade och gosade på den lilla jäntan i 4 timmar! Jag berättade för L hur jag kände, just hur det är när andra går där med magar och är lyckliga och sen kommer den andra överväldigande lyckan när bebisen kommer. Det är så svårt att med ord beskriva känslan som gör så ont, så ont men samtidigt så är jag så glad och lycklig för deras skull. Men L förstod. Jag och lilla bebisen gick en tuff rond mot sömnen, där jag till slut drog det längsta strået och vann. Bebis somnade i min famn! Pernilla vs. bebis 1-0!!! När jag sen satt i soffan med sovande bebis i famnen så vällde känslorna över mig. Jag höll mig tills L gick hem, då satte jag mig i soffan och grät. Det var länge sedan tårarna bara sprutat och det inte gått att få stopp på dem. Folk fattar inte hur stor barnlängtan jag har! Sen jag var 14-15 år har jag velat ha barn. Nu blir jag 33 år och har varken karl eller barn och alla omkring mig skaffar sambos, förlovar sig, gifter sig och skaffar barn.Jag vill verkligen inte att det ska vara så här jobbigt och tufft, och jag vet inte hur jag ska tackla dom här känslorna, som ingen förstår sig på. Jag är otroligt lyckligt lottad som har mina ungar i Sigtuna, och mina bonus-mosters-ungar i Hudik samt alla andra barn som jag har lyckan att ha i min närheten. Det gör att jag lättare kan tackla dessa känslor när dom dyker över mig. Men det gör så ont...

Det är så fruktansvärt jobbigt. Det är få som förstår. Jag är så otroligt glad för er skull, men det gör så fruktansvärt ont i mig varje gång. Jag förstår hur lyckliga alla är, det måste vara en ovärderlig lycka det förstår jag absolut, men det gör så fruktansvärt ont i mig. Får höra av en nära familjemedlem: "Du har tur som är ensam, ingen att ta hänsyn till, du kan göra vad du vill när du vill" för att i nästa sekund få höra vad spännande och roligt det ska bli att det ska komma en bebis till familjen... Varför ska jag vara lyckligare för att jag är helt ensam? Det är snarare tvärtom. Jag är olycklig som är helt ensam. Jag är olycklig som aldrig kommer att få uppleva känslan av att bära på ett barn, eller ens få ett litet barn. Det gör så himla ont och det är ingen som förstår. Jag är jätteglad för alla mina fina vänner som får uppleva denna fantastiska känsla, men det är så fruktansvärt jobbigt och smärtsamt...

Hurra hurra hurra!!!! Mitt lilla hjärta fyller 3 år idag!!! Då blev det kalas och vi bjöd på smörgåstårta!

Välkommen 2012!!! Allt elände som hänt under föregående år är historia. Nu blir det här ett bra år, för det är jag värd!

En snabb resumé av vad som hänt senaste 2 veckorna.

Måndag före jul var jag riktigt dålig på jobbet. Jag hade kontakt med gyn via telefontid och dom ville jag skulle åka in. Med tanke på vad min läkare, Dr. L, sa sist, så ville jag avvakta och få en telefontid först med Dr. l. När jag lagt på så orkade jag inte stå emot längre. Mina kollegor övertalade mig att åka in. Jag ringde gynakuten och sa att jag nyss blivit erbjuden en tid för att komma in akut, som jag tackat nej till, men att jag är på väg upp. Får då till svar: "du måste boka en tid innan du kan komma hit och det kan du inte gör ahär, för det här är en telefon bara för AKUTA FALL". Jag sa till dem attjag kommer in nu! Packade ihop mina saker och fick skjuts upp av chefen. Väl på plats så fick jag ligga på en härlig brits i 2.5 timme, tills dom stängde mottagningen och jag blev uppskjutsad till avdelningen i min fortsatta väntan på läkare. Vi är 4 tjejer som träffas en gång i månaden via endo-föreningen. Vi har sagt att åker nån av oss upp, så ska vi kontakta de andra och se om nån kan följa med upp, så vi slipper vara ensamma samt ha med någon som VET vad man går igenom och som kan hjälpa till. Fick sällskap av underbara Madde, som satt hos mig och höll mig sällskap. Det var tur hon var med, då det som hände sen var det värsta jag varit med om.

Det kom in en underläkare, dr. P. Jag berättade vad jag och Lotta pratat om, att jag inte kan få nån hjälp när jag åker in och att det är bättre att jag smärtlindrar hemma istället, samt att jag väntar på en telefontid för att få nytt recept samt få prata med henne hur jag ska göra. Sa till han att det inte funkar längre att äta såna stora mängder morfon (70-100 mg/dag!!!) och ändå inte få nån effekt. Att jag har såna här smärtor dagligen och inte får nån smärtlindring gör att jag får panik! Då säger han till mig: "du kan omöjlight ha såna smärtor som du påstår. Äter man såna mängder morfin, så blir man smärtlindrad! Jag var bara inne nu för att få nytt recept då mina tabletter är slut och det är väl inte så konstigt med tanke på att jag nog är en missbrukare av morfinet..." Jag har rykt ihop med läkare där uppe tidigare, men jag har aldrig blivit så fruktansvärt illa behandlad och kränkt i hela mitt lig! Jag är så glad att jag hade Madde med mig, så hon hörde vad han sa och att jag inte inbillade mig allt. När P äntligen gick, så ringde jag på sköterskan och begärde att få prata med ansvarig överläkare. Dr. P kom in efter en stund, med en telefonlur tryckt mot örat och säger: "vilket telefonnr kan man nå dig på?" Jag fattade ingenting, mina kontaktuppgifter finns i min journal.  Jag fick ingen förklaring till varför han behövde mitt nrmen uppgav det. Han upprepade det i telefon och la på. Jag frågade varför han behövde mitt nr och fick till svar: "Du ville väl ha en second oppinion eller hur? Sen stormade han ut ur rummet! Efter en stund ringde ÖL upp och jag berättade vad som hänt. Han ville jag skulle stanna kvar över natten och försöka stå ut så jag fick träffa Dr. L på morgonen så att vi kunde diskutera fram bästa behandlingen för mig. Han ville inte gå in och sätta in nån behandling då han vet hur jag har det och inte känner till vad det är jag och L har pratat om. Jag stannade kvar och höll ut.

På morgon-ronden kom L och jag berättade vad som hänt. Hon blev inte glad alls! L sa att hon skulle ta ett snack med P för det är helt oacceptabelt att han gör nåt dylikt! Många tyckte jag skulle anmäla honom, men det skadar bara oss endo-tjejer mer än vad det hjälper. Det är bättre att vi har en dialog med endometriosteamet och pratar om saker som händer och som inte känns okej och det löste sig på bästa sätt.

Jag skulle få en tid hos en sjukgymnast för att utreda om hon kunde göra nåt, samt testa ut en TENS-apparat. För enlig Dr. X så är TENS det absolut bästa som finns i smärtlindrings väg. Han förstår inte varför jag inte provat det tidigare, vilket jag gjort då han har hjälpt mig fixa en sån för 5 år sedan! Jag tog med mig den ner till sjukgymnasten och fick där veta det jag redan visste. Jag har använt den på rätt sätt. Jag har den på max-effekt och känner ingen skillnad av den alls! Hon sa att på den fronten kan hon inte rekommendera nåt alls. Vissa får jättebra hjälp av TENS, men vissa hjälper den inte alls för. Hon upptäckte dock en sak. Mitt bäcken är snett samt jag har inflammation i alla ligament och senor i hela bäckenet. Inte konstigt att jag har såna nya okända smärtor i samma område som alla andra smärtor finns... Jag väntar nu på en MR för att se om dom kan göra nåt åt allt eller kanske nån del iaf.

Julen var härlig, förutom att jag inte kunde röra mig för ryggen. Mysig och lugn jul med hela familjen samlad. Stormen som drog fram klarade vi oss bra ifrån, till skillnad från många andra. Det är häftigt och skrämmande på samma gång. Krafter som man inte kan rå på eller styra över, utan det är bara att gilla läget!

Veckan inför nyår var lugn och spenderades med lite fönstershopping (hittade inget, eller kom inte i några kläder rättare sagt - hatar hormontabletter och skit!!!) och mys med vänner och barn.

Nyårsafton var mysig och trevlig med god skumpa, underbar middag och goda viner! Molly mådde dock fruktansvärt dåligt av alla fyrverkerier. Nästa år blir det lugnande tabletter för henne som gäller!

Nu ska jag fortsätta min resa tillsammans med Bella Swan och underbara Edward Cullen - kommer aldrig att få nog av dem! Ljudböckerna håller på att lyssnas igenom igen, och filmerna håller jag på att se för 20:e gången, minst!