Det är så fruktansvärt jobbigt. Det är få som förstår. Jag är så otroligt glad för er skull, men det gör så fruktansvärt ont i mig varje gång. Jag förstår hur lyckliga alla är, det måste vara en ovärderlig lycka det förstår jag absolut, men det gör så fruktansvärt ont i mig. Får höra av en nära familjemedlem: "Du har tur som är ensam, ingen att ta hänsyn till, du kan göra vad du vill när du vill" för att i nästa sekund få höra vad spännande och roligt det ska bli att det ska komma en bebis till familjen... Varför ska jag vara lyckligare för att jag är helt ensam? Det är snarare tvärtom. Jag är olycklig som är helt ensam. Jag är olycklig som aldrig kommer att få uppleva känslan av att bära på ett barn, eller ens få ett litet barn. Det gör så himla ont och det är ingen som förstår. Jag är jätteglad för alla mina fina vänner som får uppleva denna fantastiska känsla, men det är så fruktansvärt jobbigt och smärtsamt...