Paus ett tag...

Känner att denna blogg ska få ta lite paus ett tag... Har ett annat projekt på gång nu istället, och ni kan följa mig på följade blogg istället.

Nytt år, nya möjligheter!!!

Välkommen 2013!!! Detta år kommer att bli ett helt fantastiskt år, det känner jag på mig!!!

Hästar finns inte!

Det här är ju hur roligt som helst ju! Vilka diskussioner folk kan ha och bli riktigt förbannade för att nån inte tro/tycker som du. Inte undra på att det är krig i världen...
 
Den stora frågan är alltså. Finns hästar??? Eller är dom helt enkelt en frukt???
 
Vad tror du???

Nu har det väl ändå gått för långt!!!

Idag kan man läsa i Aftonbladet att "Kalle Ankas jul" ska klippas om, för att det är för mycket stereotyper... Den grön-klädda mannen gör anspelning på en jude... Den svarta dockan ska klippas bort... Varför klipper man inte bort den vita dockan? Den väcker väl anstöt mot alla "icke-vita" isf!!!!
 

 
Vad är det som händer i samhället??? Skolorna får inte julpyssla eller ha avslutning i svenska kyrkan om det är kristna inslag, för NÅN kan ta illa upp. Vad hände med "ta seden dit man kommer"??? Åker jag till ett visst arab-land, så får jag ABSOLUT inte gå utan slöja, ha kläder som visar upp hud eller absolut inte gå utan manligt sällskap (som självklart måste vara en släkting) utomhus.
 
Blir så less på allt sånt här! Varför är Askungen kvar? Elak styvmamma som tvingar henne att slava! Bort med Pippi i samma veva, en liten tjej som bor själv, rider UTAN hjälm, skolkar och bråkar med "socialen" utan att det blir ramaskri... Man får helt plötsligt inte säga negerboll, fast man alltid har gjort det. Nån som kommer ihåg uttrycket "det ser mörkt ut på Kameruns avbytarbänk..." Varför reagerade inte folk då? Det här är ju vansinne!!!!
 

Länge sedan, jag vet...

Ja nu var det ett bra tag sen jag skrev. Men det har inte hänt så mycket, men samtidigt har dagarna bara flugit iväg. Det som hänt har varit att att käraste FK har krånglat och efter mycket om och men, och ännu mer ångest så fick jag tillslut ett JA! Jag blev godkänd och får min sjukersättning!!! Vilket innebär att jag kunde betala mina räkningar och handla mat även denna månad.

Mycket spännande händer just nu, men det får jag återkomma till beroende på vad som händer!! Men jag mår väldigt väldigt bra just nu, har en otroligt varm och härlig känsla i kroppen!

Den 13/12 så ska vi ha stor-möte på sjukhuset för att diskutera min framtid, typ... Får se vad som händer.

Men nu ska jag bara ta och fortsätta njuta av denna underbara känsla som jag har!!!

Avgiftad och "inbillad smärta"

Ja vad ska man säga? Förra tisdagen åkte jag in igen, med ambulans, för mina smärtor. Hann vara hemma i 3 dagar sen sista inläggningen.
 
Det som hände under förra veckan finns inom mig som i ett töcken. Det kommer upp ibland och jag vet inte om jag drömt det, eller om jag varit med om det.
 
Lite kortfattat (det jag vet) om vad som hände.
På onsdagmorgon på ronden, så beslutade läkaren att all smärtlindring skulle avslutas direkt! Bort med allt utom alvedon. Det är hjärnan som spelar min kropp ett spratt och inbillar den att jag har sån här smärta.
 
Jag har ätit morfin i snart 5 års tid. Jag vet att jag har utvecklat ett beroende, men ändå så hjälper det inte mot smärtorna. Smärtorna är ändå extrema och blir bara värre hela tiden. När allt kapades direkt så bröt jag ihop. Det förstår jag nu efteråt. Just då kopplade jag inte ihop vad som hände. Jag genomgick en snabb avgiftning från morfinet och var helt knäckt och slagen under isen.
 
På fredagen fick jag mööjlighet att göra min titthåls-operation för att se hur det ser ut med endometriosen. Jag passade på och är glad  nu att jag gjorde det. Operationen visade inte på någon synlig eller aktiv endo. Behandlingen med Visanne har iaf hjälpt och tryckt ner endon till ett vilande läge.
 
Jag förstår nu att läkarna bara vill mig väl. Jag förstår nu att smärtor går att inbilla sig, till viss del. Jag har fortfarande smärtor, men inte alls i samma omfattning som jag hade förra veckan. Jag förstår att hjärnan ställer in sig på att ha ont och det blir till slut en ond spiral. Jag är glad att jag slipper äta morfin, självklart. Men jag har ännu inte kommit så långt att veta om jag har smärtor eller inte. Det kommer att ta tid. Jag får hjälp av min KBT-psykolog, men att vänja av kroppen och få den att förstå att jag (tydligen) inte alls har smärta... Ja vi får se vad som händer. Nu känner jag iaf skillnad på olika smärtor. Endo-smärtorna känner jag verkligen igen. Dom har jag ju ändå levt med i 20 år. Operations-smärtorna är en bisak. Visst, det ömmar, men annars märker jag inte av dem alls. Sen är det en tredje smärta som jag inte vet var den kommer ifrån än. Antar att det är hjärnans egen smärta som jag känner av...
 
Jag har otrolig tur som har underbar familj och vänner omkring mig just nu! Som förstår och finns där för mig, som förstår vad jag går igenom och vad jag har framför mig...
 
Jag skulle ljuga om det inte känns tufft och kämpigt just nu. Men det är väl bara att gilla läget lite. Jag tar dagen som den kommer och tar mig sakta framåt iaf.

Var går gränsen för vad man ska orka med???

Nu börjar jag närma mig gränsen för vad jag orkar med.
 
I torsdags var jag till AF för att planera min framtid. Vi hade ett trevlig och bra samtal. Jag berättade att jag mådde bra, mentalt, och var redo för första gången på länge att iaf prova på att börja jobba. Sen hur det kommer att gå, det får vi helt enkelt se. Problemet är ju som vanligt smärtorna, som spökar hej vilt här hemma, men även denna förlamande trötthet! Jag sover hur mycket som helst och jämt känns det som. Gör jag nåt på dagen, så kan jag inte hålla ögonen öppna när jag kommer hem. I torsdags gick jag till farmor, lämnade av Molly, gick till AF, satt på möte i 30 min, tillbaka till farmor för en kaffe och fika, lämnade sylt till mamma på jobbet och gick hem. Sen sov jag i 3 timmar. Har sen inga problem alls att sova på natten. Minnet ska vi inte prata om. Det är ju helt borta, om jag inte skriver upp saker och ting ska ska göras.
 
På fredag vid 16-tiden ringer min handläggare X från AF och berättar att hon varit i kontakt med min handläggare på FK, T. Då blev jag nervös... X sa att det var första gången på 1.5 år som hon sett att jag var mentalt med och redo för att börja arbetsträna, men både AF och FK tror inte att det kommer att gå mer än 2-3 veckor innan jag kraschar, med tanke på hur jag mår i kroppen. Vilket jag helt håller med om. Det bästa för mig, enligt dem båda, är att jag blir sjukskriven av gyn, då jag kan börja i ett rehab-program som finns på FK där man kan arbetsträna och det inte gör nåt om man har sjukdagar eller inte. Jag blev så glad att höra det från dessa två instanser, som annars brukar vara emot just detta. Igår hade jag telefontid med min läkare och berättade vad AF och FK sagt och hur jag mår. Får då ett: "NEJ, jag tänker inte sjukskriva dig" till svar. Hon vill istället att vi ska ha ett möte, gyn/FK/AF/jag, för att diskutera detta!!! Jag ska nu försöka få tag på FK (vilket inte är det lättaste) och be T samordna ett möte, INNAN nästa fredag för sen är min läkare borta till mitten av december!!!
 
När ska det sluta vara uppförsbacke för mig? Kan jag inte en enda gång få ha lite medvind och låta det gå min väg bara??? Hur mycket mer är det meningen att jag ska orka???

Nu har det väl ändå gått för långt!!!

Det går idag att läsa i Aftonbladet att Kulturskolan i Stockholm, ska ta bort böckerna om Tintin. Dom är rasistiska!
 
Då ska väl även t.ex Pippi tas bort från biblioteken. Vad är det för bild till barnen? En 8-årig tjej, som bor ensam, behöver inte gå i skola, klättrar på tak, rider utan hjälm osv.

 
 
Men det är ju bara min åsikt...
 
 

Det känns hopplöst...

Har inte orkar skriva på länge då smärtorna har varit allt för tuffa för att orka med ett vanligt liv.

Har väl egentligen inte gjort mycket alls. Blev utförsäkrad från FK, då jag varit sjukskriven i ett års tid. Tydligen är man frisk efter ett år... Är nu arbetslös igen och är absolut inte i form att kunna jobba.

För 2 veckor sedan var jag inlagd för smärtorna. Dom slog till med full kraft och säckade mig helt hemma. Åkte in på fredag och det vände på lördag så jag kunde åka hem igen på söndagen. Kände att det var så otroligt skönt att det bara var ett tillfälligt bakslag, men tji fick jag. Veckan som följde var inte att leka med. Förra fredagen började eländet om igen, men jag stod ut hemma. Lördag och söndag tillbringade jag hemma hos Hanna och hjälpte henne baka och förbereda för 7-års kalas på söndagen. Agerade "lek-tant" på kalaset under söndagen och säckade helt på kvällen.

Ringde på måndag morgon och fick en akut-tid på gyn på em. Blev inlagd och blev kvar... Hade inte tid med detta då jag på fredag (igår) skulle flyga ner till Göteborg för bröllop. På torsdagen avbokade jag flyget. Det skulle aldrig gå. MEN en tjej sa att jag kunde få bila ner med henne och sambon på fredagen, om jag orkade. Blev utskriven på torsdag em och på kvällen bestämde jag mig. Jag ska INTE låta denna jävla sjukdom få styra mitt liv!!! Jag kan lika gärna sitta i en bil och ha ont, som att sitta i soffan hemma själv.

Vi åkte ner igår, 11 timmar i bil. Vaknade imorse vid 6-tiden av såna extrema smärtor. Nu, 4 timmar senare, är smärtorna något bättre, men inte mycket. Får se hur dom utvecklar sig. Men vigseln SKA jag vara med på!!! Bor i närheten av kyrkan/festlokalen, så i värsta fall är det bara att ta sig hem och vila. Erica (bruden) vet ju hur jag mår så det är skönt.

Nu ska jag fortsätta vila innan det är dags att göra sig klar för bröllop!!!!


Leva med Endometrios (“Brevet från Överlevare”)

Det här brevet är en översatt version av ett brev på engelska, skrivet av en tjej med endometrios. Jag har inte själv varit med och skrivit varken orginalet eller översättningen, men det beskriver väldigt väl hur jag känner.

Leva med Endometrios (“Brevet från Överlevare”)

Många av er som tillhör de Endometriosdrabbade, som har besökt min personliga hemsida, hörde detta brev läsas vid den första årliga ”Endowalk for Awareness” eller har sett detta brev återges med tillåtelse på andra sajter, har uttryckt hur mycket det har berört er och att ni har önskat skicka iväg kopior till era nära och kära – och även till era läkare eller arbetsgivare…varsågoda och känn er fria att göra det om det hjälper er att få dem omkring er att förstå vad vi går igenom. Allt jag ber om är att ni inkluderar copyright informationen och sänder mig ett e-postmeddelande till [email protected] och låter mig veta era avsikter.

Det här brevet är till oss alla

Kära Föräldrar, Partners, Vänner, Familjer, Arbetsgivare & Läkare:

Vi har tillbringat de senaste åren av våra liv med att be om ursäkt för att ha blivit drabbade av en sjukdom vi inte gjort något för att få, och vi kan inte fortsätta med det längre. Vi ber er en sista gång om förståelse. Vi är inte ansvariga för att inte leva upp till era förväntningar på det sätt ni tycker att vi borde. Vad ni till synes inte lyckas förstå, är att ni är precis så mycket del av sjukdomens cykel som vi är, eftersom ni inte får del av hela vår person och våra möjligheter.

Vi är inte lata, vi är inte gnällmånsar, vi hittar inte på smärtan i våra huvuden.

Vi har Endometrios

Vi vet att vi ser friska ut på utsidan, och det är ibland svårare att acceptera än om vi visade upp sjukdomen i vårt dagliga utseende. Det ni inte ser är hur våra organ ser ut på insidan, och ni ser inte vad innebörden att leva med det har gjort med vår mentala balans.

När vi sjukanmäler oss, är det inte för att vi behöver en dag för psykisk återhämtning eller för att ”gå och shoppa”. Det är för att vi inte tar oss ur sängen på grund av smärtan. Tror ni att vi tycker om att låta våra karriärer gå oss förbi? Skulle det vara lättare för er att förstå om vi sa att vi har cancer och att det syntes på oss?

När vi blir känslosamma och gråter för till synes de dummaste saker, eller blir arga för ännu mindre anledningar, är det inte för att vi är ”mindre begåvade kvinnor”. Det är för att vi genomgår medicinska behandlingar för att bekämpa sjukdomen, eller kanske för att vi har kommit nära smärtgränsen efter att dag ut och dag in ha handskats med smärtan för vilken det inte finns någon fastställd orsak eller säkert botemedel.

När vi inte kan ha intimt förhållande med våra partners, är det inte för att vi inte älskar er eller inte vill. Det är därför att vi inte kan. Det smärtar för mycket. Och vi känner oss inte särskilt attraktiva just nu.

När ni som våra föräldrar inte kan förstå varför vi inte är friska eftersom ni är det – ansträng er mera. Vi kan inte heller förstå det. Vi behöver ert stöd mer än någon annans.

När vi inte kan gå på familjesammankomster eller tacka ja till inbjudningar, är det inte för att vi inte vill delta i allt det roliga. Det är för att vi känner oss som utstötta. Ni har alla så trevligt tillsammans med era barn och kära - vi kan inte minnas den senaste gången vi hade roligt, eller senaste gången vi var smärtfria. Vi kan inte ha trevligt tillsammans med våra barn (en del av oss), eftersom vi blev bestulna på den chansen innan vi blev tillräckligt gamla för att ens bry oss om att skaffa barn. Tror ni att vi behöver bli påminda om vår kamp mot infertilitet genom att iaktta er och era barn? Eller för oss som är lyckligt lottade nog och kan bli gravida, tror ni att vi vill ha en ständig påminnelse om att vi aldrig känner oss tillräckligt bra för att kunna tillbringa tillräcklig tid med kvalitet med våra barn, eller ännu värre – att vi kan ha fört vidare denna sjukdom genom vårt blod till våra döttrar?

När vi gifte oss, visste ni inte att vi menade stycket ”i nöd och lust” bokstavligen, eller hur? Vi slår vad om att ni räknade med minst en fördelning om 50/50 av den kombinationen, hellre än den fördelning om 90/10 ni fick. Ni är våra vårdare, de som skjutsar oss till och från våra läkare, oräkneliga kirurgiska ingrepp, och akutvårdsbesök. Ni är de som hör oss gråta på nätterna och ser oss bryta ihop under dagen. Ni är de som passar upp på oss från topp till tå efter operationer. Ni är de som får gå månader i taget utan att dela säng med er kvinna. Ni är de som får handskas med vår infertilitet tillsammans med oss. Det går ut över er när vi har ont och är arga, och ni tar det med fattning. Ni är måhända större offer för Endometrios än vi är. Ni är uppskattade mer än vad som kan sägas i ord.

Överge oss inte nu.

Vi kommer till er medicinska experter för hjälp. Vi ber er att göra det arbete ni är utbildade för att göra och lindra våra plågor. Vi behöver inte höra från er att vi inbillar oss den olidliga smärtan vi lever med, eller ännu värre, att det är ”normalt för en kvinna att ha ont”. Fortsätt med er forskning, finn orsaken till den här sjukdomen, eller ännu hellre, finn ett botemedel. Sluta upp med att välja den enklaste vägen och droga ned oss för att få tyst på oss. Vi kommer inte att låta oss tystas. Vi vill ha svar och det är ert arbete att skaffa fram dem. Ni är de som svor läkareden, varför ska vi behöva försöka göra ert arbete? Förstår ni vad det betyder när vi talar om för er att vi bokstavligen inte längre kan leva ett normalt liv och ta hand om oss själva och våra familjer?

Klarar ni inte anta utmaningen att finna svaren?

Till dem som vi har kallat vänner hela vårt liv, varför har ni övergivit oss när vi som mest behövde er medkänsla och förståelse? Ser ni det själviska i ert agerande? När vi inte kan ”hänga med” och umgås med er är det inte för att vi inte vill eller inte bryr oss, det är för att vi inte längre är kapabla att njuta av fritiden. Vi är helt uppslukade av tanken på nästa läkarbesök, vilket kirurgiskt ingrepp som står näst på tur, och varför vi känner oss så sjuka hela tiden. Det här handlar inte om er – det har det aldrig gjort och kommer aldrig att göra. Det handlar om oss. Var snälla och försök komma ihåg vad termen vänskap betyder.

Försök att tänka er in i vår situation för en kort stund. Vi har utkämpat ett krig under de bästa åren av våra liv. Vi möter dagligen fysisk smärta vi inte kan förstå och känslomässig ängslan vi nätt och jämt står ut med. Vi måste konfronteras med ett samhälle som inte ens känner till ordet Endometrios, än mindre följderna av att leva med sjukdomen. Vi måste konfronteras med outbildade och osympatiska läkare som säger oss saker som, ”allt sitter i ditt huvud” och ”gör en hysterektomi, det kommer att bota dig” och ”bli gravid, det kommer också att bota dig”, när vi vet att det inte kommer att göra det och vi har handskats med infertilitet i oräkneliga år. Vi som är i 20- och 30 års åldern vill inte ge upp våra organ ännu.
Det skulle vara som att ge efter för Endon.

Kan ni inte förstå det?

Vi är tvungna att kämpa för att få medicinska behandlingar som försäkringbolagen inte bedömer nödvändiga, eller än värre, vi förbrukar våra besparingar för att vi inte förmår att erhålla ordentlig vård annat än om vi själva betalar för den. Vi är tvungna att göra operation efter operation och underkasta oss hemska medicinska behandlingar bara för att klara av att ta oss ur sängen på morgonen. Det här är inte ett medvetet val vi har gjort, det var den lott vi blev tilldelade. Det är en tillräcklig kamp vi utkämpar bara att försöka leva med ett minimum av normalitet – gör det inte svårare för oss genom att inte se orsakerna.

Endometrios är en sjukdom som påverkar oss alla.

Ta er tid att lära er om Endometrios och förstå varför vi är som vi är. Om ni kan göra det, och om ni kan förena er med oss i kampen för ett botemedel, då kan vi en dag återvända till våra gamla jag och leva ett normalt och produktivt liv. Vi kan ha sunda relationer med våra kära, vi kan bidra på ett meningsfullt sätt i arbetslivet. Vi kan sluta ta smärtstillande medel som bedövar vårt lidande till viss grad och bli en del av de levande igen.

Var snälla och döm oss inte och påstå inte att vi är alla de saker vi inte är – inte förrän ni har levt med den här sjukdomen härjandes genom ert sinne och kropp, kan ni uttala er.

Det som inte dödar dig, gör dig starkare, var det någon som sa en gång. Fastän Endometrios inte dödar vår fysiska kropp, dödar den vår livsgnista. Den dödar varje hopp och dröm vi någonsin haft om att göra alla de saker som gör oss lyckliga. Vi letar alla efter ett botemedel som kan göra slut på sjukdomen…vi ber er att ta del av den kampen och arbeta med oss för att göra det. Skulle det inte vara trevligt att få tillbaka dottern, vännen eller familjemedlemmen ni en gång kände?

Tänk på saken...

 

Copyright (c) 1997-2001 by HCG. All Rights Reserved.

Förändring är bra

Jag har funderat länge och väl och kommit fram till att förändring är bra! Jag börjar min förändring av livet med att fräscha upp mig genom att ta mig iväg till frisören och klippa av en bit.
 
Håret före:
 
Håret efter:
 
Blev hur nöjd som helst!!!! Nu får vi se vad som blir nästa förändring i mitt liv!!!

Barnasinnet!

Igår fick jag fint middags-besök av älskade syster och mamma. Efter maten så kom barnasinnet fram i systrarna Nordstrand!
 
Wiiii!!!!!
 
Molly undrar vad det är vi håller på med...
 
 
 
 

Att kämpa med vikten

Att leva med endometrios gör att man kan tvingas genomgå flertalet hormonbehandlingar. En del fungerar, en del inte och då får man testa nåt nytt. Det som dock kommer gratis med varje hormonbehandling är biverkningar. En av de vanligaste biverkningarna är viktuppgång. Jag har på sista 2 åren gått upp totalt 20 kg (nåt kg hit eller dit). Att lyckas gå ner 20 kg är inte det lättaste. Har man ätit sig upp i vikt, så är det en sak. Då kan man underlätta genom att lägga om kosten, träna, röra på sig osv. Men när det gäller hormoner så är det inte så lätt. Till slut fick jag äntligen tag i en dietist. Vi har träffats, pratat kost, vägt mig och det har nu gått drygt 2 månader.
 
Hoppas det är okej att få "skryta" lite över sig själv här, men jag är så otroligt glad nu!!! I våras, när jag började träna och tänka på vad jag äter, så mätte jag lite kroppsdelar och vägde in mig på en startvikt. Idag mätte jag om och blev så stolt och glad över mig själv!
 
I våras såg det ut så här:
 
Vikt: 81.6 kg
Lår: 62 cm
Höft: 112 cm
Mage: 109 cm
Överarm: 33 cm
 
Nu ser det ut så här:
 
Vikt: 76.2 kg
Lår: 59.5 cm
Höft:110 cm
Mage: 106 cm
Överarm: 30 cm
 
Wiiii!!!! Det händer ju verkligen saker!!!! Jag är så otroligt glad över detta!!! Nu är det bara att fortsätta så här, så ska jag nog snart vara nere på min målvikt! Eller snart är väl att ta i, men inom 1 år iaf hade jag tänkt tappa minst 15 kg!!!

Möhippa!!!!

Efter en obahaglig vecka (inkl dagarna före och under sjukhusbesöket) så var det då äntligen dags för Fridas möhippa! Vi har planerat hur länge som helst, och jag har verkligen sett fram emot det hur länge som helst! Hela helgen var helt fantastisk. Vi var lite oroliga för regn, men hade en back-up-plan utifall att. Det går inte att skriva ner allt som hände, då skulle jag få skriva en novell, så jag kommer att sammanfatta allt genom bilder och bildtext!
 
Kl 7.30 drog vi på högsta volym på högtalare kopplad till en mobil och Ugglas låt "Värsta grymma tjejen" vrålade ut ur högtalarna! Vi tyckte det var fantastiskt roligt!!!
 
Innan man får lämna huset så måste man bli snygg!
 
En kort promenad till bussen, med bl.a 2 gigantiska resväskor...
 
Jag och Angelica kom på efterkälken, men vi hade det viktigaste (2 BiB), så gänget väntade så gärna på att vi skulle komma i fatt!
 
Efter buss och tunnelbana, så promenerade vi en låååång stund tills vi hittade denna underbara park, där vi slog oss ner för lite frukost.
 
Men först liten skål i rosa skumpa!!!
 
Efter frukosten så tog vi en till promenad...
 
Dags att dansa RIKTIG afrikans dans!!!
 
Jag fotade och filmade, men det var ack så roligt att titta på!
 
Riktig trum-musik (och fin kropp) att titta/lyssna på!!!
 
Efter dansen, så blev det ännu  mer promenad tills vi kom till Vasaparken där vi tog en paus. Vad är en paus utan pausunderhållning??? Först blev det dans med rockring, och förmedla känslan "glädje":
 
Därefter dans med pinnar med snören på och nu skulle det förmedlas "sorg, lidande":
 
Sist men inte minst, fri-dans med boll, där äldsta systern fick hjälpa till lite grann (bara för att det var kul!!!):
 
Sen var det äntligen dags för lite lunch i skuggan, då vi höll på att smälta bort i värmen (speciellt vår älskade brud!!!):
 
När vi ätit och vilat så var det dags att bege sig vidare. För att inte bruden skulle veta vad som var på gång, så fick hon ta på sig ögonbindel.
 
Det dom inte tänkt på var att i Stockholm så ropas det ut på varje station/hållplats var man är, så ögonbindel var lite fel... Men det löser man förstås genom att ha en helt egen personlig juke-box på tunnelbanan!!!
 
Efter tunnelbana så var det vänta på buss. Då trodde vi dock att vår kära brud skulle kolavippen av värmeslag. Tydligen så andas inte ögonbindeln...
 
Men vi tog oss fram till tält-platsen till slut. In med bruden!
 
Sen fick hon sitta lite medan vi fixade i ordning...
 
När vi var klara så visade det sig att hon var hemma på sin lilla gård!!!! :) Där hade vi dukat upp med pysselgrejer, så hon fick pyssla sina egna fina high-heels!!!
 
Efter en dusch så var bruden redo för en night-on-the-town!!!
 
Så även vi andra!
 
Först ut var middag på Beirut Café. Kan varmt rekomenderas!!!
 
Vissa bilder behöver inte förklaras...
 
Efter middagen var det dans hela natten lång, på Ett ställe!!!!
 
När vi inte längre orkade dansa så åkte vi hem, åt lite vickning, sen stupade folk i säng (läs sovsäck). Alla sov i tält på gården, utom jag som fick dispens pga smärtor, samt en annan tjej som hade gräsallergi!
 
Morgonen efter var det ett glatt men trött gäng!!!
 
Vi hade en helt fantastisk helg!!! Nu ser jag fram emot bröllopet i augusti. Frida kommer vara en sån otroligt vacker brud!!! Kronprinsessan kan nog komma att få känna sig slagen i vackerhet!!!

Mina underbara vänner

Hade det inte varit utan mina underbara vänner, (M, du är speciell!!!) så vet jag inte hur jag ska kunna ta mig igenom detta som har hänt!!!! Jag är så glad att jag har dem i min närhet!!! Älskar er alla!!!!