Tänk om jag en enda gång kunde falla för en kille som inte är upptagen eller senare visar sig vara en skitstövel... Jag kan inte sluta tänka på dig. Du finns där precis hela tiden!!! Jag vet att du är upptagen och jag försöker allt jag kan att inte vara otrevlig eller nåt annat. Tänk om du bara kunde se vilken fantastisk människa jag är! Du är ju bara helt underbar. Snäll, söt, trevlig, underbar, lätt att prata med - ja du har allt! Tyvärr är det nån annan som också har upptäckt det, innan jag hann berätta det här för dig. Hade jag varit hon, så skulle jag aldrig släppa taget om dig... Hur ska jag få dig ur tankarna???

Idag kom det efterlängtade telefonsamtalet. Lite bakgrundsinformation först tror jag: I fredags var jag på rekryterignsträff för ett företag som behöver telefonförsäljare. Jag trodde jag skulle på informationsträff, men det var en intervju! Snacka om att vara oförberedd. Vi var två stycken som intervjuades samtidigt. 10 frågor ställdes och vi fick svara direkt på samma fråga, var och en för sig så klart. När vi kom till fråga 8: "Hur ser din frånvaro ut senaste året?" så kände jag: Attans. Jag bad att få passa på den frågan och svara på den privat efter intervjun. Det var helt okej från killarna som höll i intervjun. När vi var klara, så lämnade den andra sökande rummet och jag var ärlig och la alla kort på bordet. Berättade allt om endomtriosen, sjukskrivningar osv. Jag var kvar i över 30 minuter och dom ställde väldigt många frågor. Innan jag gick därifrån så sa dom att jag skulle få besked om jag gått vidare till andra uttagningen under nästkommande vecka, dvs denna vecka.

Igår, måndag, fick jag ett samtal vid 18-tiden. Det var F. Han frågade om jag ville komma in på en andra intervju! Vi bokade in kl 11.00 i förmiddags. Jag var inte så speciellt nervös när jag gick dit. Dom hade lite frågor och funderingar över min situation och det hela var över på 20 minuter. I slutet sa dom att "vi ser väldigt stor potential i dig". Väldigt roligt att höra, men skulle jag få jobbet??? Jag skulle få besked under eftermiddagen eller under onsdagen. Vid 16-tiden ringde F. Han berättade lite om hur dom hade tänkt och hade lite små funderingar om vissa senarion skulle inträffa och hur jag skulle hantera en eventuell smärtattack. Jag svarade ärligt, som jag gjort hela tiden. I slutet av samtalet säger F: vi erbjuder dig ett jobb om du är intresserad! Jag fick jobbet!!! Jag vet inte riktigt vad jag svarade och sa efter det, men innan jag la på så kände jag hur tårarna vällde upp. Tårarna bara rann, av lycka! Jag fick ett jobb! Jag fick ett jobb för att jag var ärlig och berättade exakt hur jävligt jag kan må när det är som värst! Jag var bara ärlig och det fungerar!!!

Nu ska, eller måste, jag bara få tag på passning åt Molly... Ska upp och kolla läget på Hundvil(l)an imorgon. Ett hunddagis 5 minuter bort. Jag hoppas dom har plats över åt oss, annars vet jag inte riktigt hur jag ska göra.

Nu blir det sängen, hur trött och slut som helst. Men jag är lycklig som få!!!

Jag trodde inte jag skulle få besked så snabbt. Men idag ringde dom. Får se vad som händer nu. Men spännande är det iaf. Tyvärr har jag inte så mycket att säga till om, det blir bara till att gilla svaret så att säga...

Vart 4:e år ska det ske. Sverige ska gå till val. Varje gång är det samma sak. Det ska ju egentligen vara enkelt. Kanske inte att välja parti, men principen. Välj ett parti som står för det du behöver, typ. Men sen kommer den knepiga delen. Diskuterar du med fel person, så kan du, om du har otur, åka på en jävla utskällning eller 1-2 timmars försök till övertalan att du ska byta parti. Är inte Sverige ett demokratiskt land? Med demokrati så trodde jag att man fick välja som man ville, men så är det visst inte. Det parti som gynnar mig och min framtid röstar jag på. Men så får man visst inte tänka för då är man bara självisk visade det sig.

Jag en sån person i min närhet, inom familjen, tyvärr. Han har frågat mig vad jag röstar på, men för en gångs skull har jag INTE avslöjat mitt val för honom. Jag röstar på mitt parti och han på den andra sidan och jag har ingen som helst lust att sitta och hör honom spy galla över mitt val, om hur idiotisk jag är osv.

Hej Katja!

Var roligt att du följer min blogg. Dina ord betyder väldigt mycket ska du veta. Jag vet inte vem du är, men glöm aldrig att du är INTE ensam i denna sjukdom! Vi är flera endo-systrar överallt i hela landet!!!

Hör gärna av dig om du vill ha någon att bolla funderingar och frågor med, eller tankar och känslor. Jag har gått igenom väldigt mycket, ja dom flesta behandlingar. Ibland kan det vara skönt att få prata med någon som VET vad det är man går igenom. Någon som VET hur det är att ha smärtor. Någon som VET hur det är att inte bli tagen på allvar av läkarkåren.

Sänder styrkekramar till en endosyster från en annan :)

Vilken underbar vecka vi haft, jag och Sarah. Helt fantastisk! Lite kortfattat:
Bästa: Helt klart värmen och solen varje dag!!! Mellan 27-32 grader i skuggen hela tiden. Kallare på kvällarna, bara 23 grader då. Underbar mat överallt, även hemma och självklart Puerto Banos med alla läckra bilar och gigantiska båtar!


Sämsta: Alla smärtorna som inte ville ge med sig. Flygresorna var fruktansvärda. Tryckförändringen vid start och landning drog igång smärtorna till tusen. Förra året var jag helt smärtfri under 16 dagar och det var med den känslan i bakhuvudet som jag åkte. Inte en enda dag hade jag en smärtfri dag, inte ens i närheten av smärtfri. Men det var ändå underbart att få komma bort och bara koppla av.
Roligaste: Först lite bakgrundsfakta. För att komma till lght så har man en dörrdosa med knappar på för att öppna bl.a grinden in till området där vi bor. Har man inte den, och vakten inte är i kuren vid dörren så kommer man inte in. Vår lght har terrassen ut mot grinden. Sent en kväll, vid 23-tiden så står det en bil på UTSIDAN av grinden och kommer inte in. Vakten är inte heller i närheten. Jag rusar in och hämtar vår dörrdosa. Väl ute igen, så öppnar jag grinden från vår terrass. Vi skrattade så vi visste inte vart vi skulle ta vägen. Sista dagen, så ligger vi ute och solar så länge vi kunde. Vid 17-tiden så kommer det en bil och tutar utanför grinden igen. Återigen ingen vakt i närheten. Jag hämtar dosan från väskan och kryper i buskarna och öppnar grinden. Denna gång ser vi hur killarna (2 fransoser) stirrar på varandra och stirrar in i vaktkuren när dom åker in genom grindarna som öppnas. Åh vad vi skrattade!!!!
Jobbigaste: Alla backar, uppför och nerför, på Gibraltar. Vi gick i 4.5 timme runt hela klippan och såg alla man kunde se. Vi räknade ut att vi gått över en mil. Dagen efter så kunde vi knappt röra oss. Hade sån träningsvärk i rumpan, låren och vaderna. Benhinnorna höll på att ta ihjäl oss.
Otäckaste: Aporna på Gibraltar.


Nej förresten, linbanan upp till toppen av Girbaltar var allra värst!

Tråkigaste: När vi höll på att städa lägenheten och skulle åka hem till ett höst-liknande Sverige.

Sitter i SAS-loungen på Arlanda och väntar på att flyget som ska ta oss till Malaga (mellanlandning i Barcelona) ska gå. Hr underbart som helst att kunna sitta här och vänta och slippa sitta med alla andra små människor i vänthallen - vissa är värda att ha det bra!