Det har inte ens gått en vecka sen jag fick första p-sprutan och smärtorna har bara blivit värre sen dess... Fick gå hem tidigare från jobbet igår, dock bara 30 min tidigare, då smärtorna blev värre och värre. Ville bara hem och vila, men det gick minsann inte. Hämta Molly på dagis, in med Dra-maten-vagnen i bilen, ner och handla, ut och lämna bilen på Midlanda-parkeringen åt pappa som kommer hem idag och ska hyra min bil i 3-4 månader. Det körde ihop sig med skjuts så jag satte mig på flygbussen, som var gratis då betal-apparaten var trasig, och sen fick jag vänta. Flighten från Arlanda var försenad i 25 minuter... Fick dock skjuts nästan hela vägen hem av snälla flygbuss-chauffören! Väl hemma var jag precis på väg att lägga mig och få välbehövd vila när jag kom på att jag köpt frysta räkor. Dom frysta räkorna var inte längre frysta. Dom var tinade. Det var bara att ställa sig och göra den planerade räkpajen. När den var klar gick jag ut med Molly och sen stupade jag i säng.

Vaknade imorse med jävulsk smärta. När jag för en gångs skull behövde bilen, för att köra upp Molly på dagis, så var jag så klart bil-lös. Det var bara att traska upp... Lämnade Molly och tog mig sen hem. Nu ligger jag utslagen i soffan med smärtor och hög på dubbel dos morfin. Får se hur den här dagen utvecklar sig... Det blir verkligen inte nåt jobb idag.

Har telefontid i em med min läkare. Min kropp orkar inte jobba 100%. Får se om min läkare inser det med så jag får hjälp. Har inte så höga förhoppningar längre på läkarvården, även om jag har en fantastisk gynläkare. Nu är det bara att vila bort smärtorna så kanske jag kan jobba imorgon... Är ganska så less på det här nu, men det är bara att att gilla läget. Finns inte så mycket annat att göra känns det som!

Det finns en privatläkare i Härnösand som är specialiserad på kvinnosjukdomar. Jag har hört många som fått bra hjälp vid både ofrivillig barnlöshet, endometrios, PCO osv. Efter mycket påtryckningar från olika håll så ringde jag och bokade en tid. Imorse var jag där. Jag intalade mig själv att inte ha några förhoppningar, det kan ju inte bli värre än vad det är nu. När jag gick därifrån så bröt jag ihop fullständigt. Satt i bilen och tårarna bara rann... Han kunde inte göra mer än vad gyn redan gjort för mig. Det enda han gjorde var att byta ut mina p-piller mot p-spruta. Jag hade önskat och hoppats att han kanske kunde göra något. Det enda han sa var att fungerar inte detta byte så bör jag överväga en hysterektomi.

Jag klarade inte av att åka tillbaka till jobbet efter det. Smärtan efter undersökningen samt beskedet knäckte mig fullständigt. Jag åkte bort till min vän S för att låta morfinet verka innan jag satte mig i bilen för att köra hem. På hemvägen slog det mig att jag inte hade nån mat, så det var bara att åka och handla och släpa hem tung kasse.  Medan jag ändå stod på benen så passade jag på att diska undan, plocka undan, fixa räkningar och äta dagens första mål mat eller det blev en knäckebröd-macka med ost. Den lilla kladdkakebiten jag åt hos S räknas inte tycker jag *fniss*

Nu är det snart dags att hämta upp lilla bebisen på dagis. Jag har hunnit vila en stund så det ska nog gå bra att ta mig upp dit.

Jag har mått så himla bra senaste veckorna. Började jobba igen den 9/8. Har varit ganska nervös över hur det skulle gå med tanke på att jag inte har jobba heltid tidigare. Tog det lugnt och körde igång. Det var ju bara 4 dagar så det skulle väl inte vara några problem. När jag kom hem på fredagen och hämtat Molly så däckade jag fullständigt i soffan. Sov till kl 21.30 och somnade sen om och vaknade på lördag morgon. Det var samma som innan sommaren när jag fick gå ner i tid och jobba 75%.

Måndag kom igen och jag körde på till 16.30 som vanligt. På kvällen följde jag med mormor och hämtade hem lilla 12-åriga Snobben från vet-sjukhuset. Han hade opererat sig (dragit av korsbandet i bakbenet). Körde hem dem och tog deras bil hem till mig.

På tisdag var jag helt slut när jag vaknade, men jobbade full tid ändå. När jag slutade hämtade jag Molly och åkte hem till mormor. Lämnade tillbaka bilen, blev bjuden på middag, stickade och tog det lugnt i soffan med mormor medan vi myste och såg på "Allsång på Skansen". En tradition vi börjat med nu i sommar. Hur mysigt som helst, tror mormor uppskattar det också.

På onsdag vaknade jag med smärtor, tog mig ner till jobbet, men under lunchen låg jag i soffan och trodde jag skulle dö. Höll ut till 15.30, sen avvek jag med mina smärtor.

Var hemma torsdag och tillbringade hela dagen i soffan. Molly körde jag upp på dagis, så att hon ska få sina dagliga promenader. Hämtade henne och åkte ut till mormor där jag låg i soffan hela kvällen. Hjälpte henne att ta bort omläggningen på vovvens ben innan jag tog mig hem. Somnade inte förrän vid 4 i natt pga att smärtorna höll mig vaken.

Idag, fredag, vaknade jag och det kändes helt okej. Gick upp med Molly till dagis, men när jag kom hem så slog det till igen. La mig i soffan och somnade. Vaknade efter 3.5 timme och det kändes helt okej! Äntligen börjar det vända igen!!! Ner och körde igång de första 3 maskinerna med tvätt, hämtade Molly och svängde förbi lilla affären. Hem och tvättade de sista 2 maskinerna samt hängde och manglade det som var klart. Strax innan jag skulle hämta upp tvätten kände jag hur det började mol-värka. Molly följde med och vi skulle ta en promenad i samma veva. Ställde in tvätt-påsen (överlastad blå IKEA-påse) i trapphuset och började gå med Molly. Då slog det till rejält. Jag lyckades ta mig runt huset så hon fick kissa lite och på nåt sätt lyckades jag släpa upp tvätten och mig själv upp för 2 trappor. De sista 7 stegen kröp jag upp... Nu ligger jag utslagen i smärtorna och vet inte hur jag ska överleva kvällen/natten.

Hade såna planer i helgen. Lördag ska jag åka med fina grannen Lisa till Fyndlagret, Myrornas, Erikshjälpen samt en sväng på Selånger Marknad. Men är det så här så kommer jag inte ens att ta mig ut till bilen... Ja ja, det är ju flera timmar kvar tills jag ska åka iväg, så det kan ju ändra sig!

Ibland hatar jag denna jävla sjukdom mer än någonting annat!!! Jag försöker så gott jag kan att leva ett vanligt liv, men det är jävligt svårt ibland när smärtorna styr så mycket...

Jag vet att jag inte skriver så ofta, men det är väldigt lugnt nu under semestern händer det inte så mycket. Jag har bott ute hos föräldrarna i snart 2 veckor, sen dom lämnade mig och åkte till Spanien för semester. Det har varit så fantastiskt underbart att bo här ute. Att bara kunna gå ut och äta frukost i solen och kunna sitta ute och bara lyssna på lugnet som finns här. Skogen är bara runt hörnet och det är så skönt att kunna ta en promenad med Molly där hon får springa lös, där vi får se både rådjur, rådjurs-kid, älgar och älgkalvar - det är helt fantastiskt här ute! Har ingen lust att flytta hem till min tråkiga lilla etta längre. Jag har älskat min lilla lägenhet. Men nu har jag bestämt mig. Jag ska flytta! Måste bara hitta den där härliga perfekta känslan i ett nytt boende. Får se när det blir dags och vart jag hamnar.

En vän till mig har betett sig väldigt konstigt och nu vet jag inte längre var jag har henne. Man ringer och skicka sms men får inget gehör. Vet inte vad som hänt, eller om jag gjort nåt. Trodde vi var bättre vänner än så här. Har jag gjort nåt? Inte vad jag vet, men nåt är det som gör att hon inte vill prata med mig längre. Ja ja, hon får väl höra av sig och berätta vad som hänt. Jag blir bara fundersam på hur hon håller på...

På tisdag är det jobb igen. Det känns skönt att komma tillbaka och ha nåt att göra. Men samtidigt kommar jag att sakna att bara kunna ta min kaffekopp och gå ut och sätta mig i solen och njuta...

Idag ska jag ta och dammsuga av huset. Jag har faktiskt inte bara slappat och tagit det lugnt här hemma i huset på semestern. Jag har varit en exeptionellt bra dotter också! Hon har planterat om blommor åt mamma, klippt gräset i 27 gradig värme med strålande sol, hon hartvättat ALLT som fanns i tvättstugan, iknl alla vinterkläder (!!!) som fortfarande låg och väntade på att bli tvättade, för hand! Jag är ju ganska bra att ha som dotter!!!

Men dags att ta tag i snabeldraken och göra fint här hemma innan jag åker bort till Kvissle och lämnar av Molly hos mormor medan jag hälsar på min fina vän Erica. Hon är bara hemma ett par veckor varje sommar och hälsar på, men varför ska vi alltid träffas i aboslut sista minuten? Hon åker tillbaka hem till Hönö på söndag. Men men vi fick ju till en date idag iaf!

Nu kör vi! Eller som min gode vän Benjamin säger: FULL FART!