Jag har varit osynlig här det vet jag, men det har varit så mycket som hänt och jag har verkligen inte alls mått bra. Ska försöka sammanfatta kortfattat sista tiden.

Jag är fortfarande sjukskriven (till sista april för tillfället) av VC-läkaren. Jag har inte alls fått nån vidare effekt av anti-depp-medicinen, men det kommer väl det med snart.

Smärtorna är fruktansvärda just nu. Jag har nu ätit Visanne i ganska precis i 1 månad nu och jag har aldrig mått så här dåligt någonsin. Att lära sig leva med smärtorna det är en sak. Jag har "vant" mig vid att alltid ligga på minst en 3:a av 10 möjliga på smärtskalan:



Men som det varit nu sista 2 veckorna så har jag legat på MINST 5-6 varje dag. Det håller på att ta knäcken på mig fullständigt. Att aldrig hinna få en chans att andas eller återhämta sig, det tär på otroligt på både kropp och själ. Att tvingas vara liggandes 3-4 dagar/vecka är inte hållbart.

Jag försökte igår att ha ett "normalt" liv. Ett sånt där liv som alla andra har. Där man kan göra vad man vill, när man vill. Jag var bjuden på 60 års fest på Brandstationen (resturang nere på stan). Fick ta en taxi ner (5 min promenad i vanliga fall) för att inte utmana ödet och smärtorna i onödan. Jag åt gott, drack gott och det tog ca 1.5 timme innan smärtorna slog till. Kände att jag skiter i allt, tog extra smärtlindring och firtsatte sen att dricka goda drinkar, dansa och hade hur trevligt som helst! Tog en taxi hem och var i säng vid 01.15. 03.30 hade jag fortfarande inte somnat ännu pga smärtorna. Vaknade imorse och tog mig knappt ur sängen. Har bott i soffan idag med tv och filmer som enda sällskap. Molly har varit hos snälla Johanna (ej syster) så jag slapp ha dåligt samvete för hennes skull. Har bara idag kommit upp i 50 mg morfin (grunddos 20 mg/dag). Varför ska jag straffas så här förbannat bara för att jag vill ha ett normalt liv, bara ett par timmar en kväll? Jag har telefontid med min gynläkare imorgon, annars hade jag åkt in för länge sedan. Avvaktar tills imorgon så får vi se vad vi kommer fram till. Hur ska jag kunna jobba/vara till arbetsmarknadens förfogande (som det så fint heter när man är arbetslös) till 100%, när jag inte ens kan stå upp i mer än 5 minuter? Vad är det här för liv jag har egentligen??? Jag vet inte hur jag ska överleva i 5 månader till på denna behandling faktiskt...

Annars har det inte hänt så mycket. Jag tillbringar varje torsdag hemma hos mormor och morfar. Avlastar mormor lite från morfar (svår Alzheimer). Tar bussen ut vid 11-12-tiden sen får jag skjuts hem vid 20-21-tiden. Vi har hur mysigt som helst med fika, stickning, prat och promenader. Tror att mormor uppskattar det mycket faktiskt.

Fick en kommentar av Johanna, här är mitt svar: Vet inte var du bor, men du är mer än välkommen att höra av dig till mig via mail, facebook eller telefon. Vi har möten här i Sundsvall 1 gång/mån, nu på onsdag är nästa möte. Är du medlem i endometriosföreningen? Du är absolut inte ensam i denna sjukdom!!! Tveka inte att höra av dig med frågor eller funderingar eller bara för att ha nån att prata ur sig med... Vi endo-systrar förstår varandra och är ett jätteviktigt och stort stöd för varandra!!! Pernilla Nordstrand finns jag som på facebook.


Nu ligger min lilla älskade Molly bredvid mig i soffan och sover. Hon har haft 2 dagar med spring och lek hos Johanna och hemma hos hennes föräldrar. Jag är så lyckligt lottad som har så fina vänner omkring mig, som ställer upp och hjälper mig. Molly kom inte hem förrän vid 19.30 ikväll, så att jag skulle få vila så länge som möjligt.

Nu ska jag försöka ta mig ner för trapporna och låta Molly gå ut en sista sväng samt se om vi får in lilla kissen innan vi kryper ner för natten. Får se vad som sägs imorgon och hur jag mår. Ska försöka skriva oftare, men som det är nu så har jag inte ork till någonting alls, särskilt inte när smärtorna är som dom är... Hoppas ni har förståelse för detta!