Satt och pratade med en fin vän ikväll. Vi pratade lite om hur det är att stå utanför sjukdomen Endometrios, och h*n frågade lite om hur man ska vara mot oss endo-människor.

Jag kan bara svara för mig själv och det jag behöver från de i min närhet är förståelse och att bara finnas där till hands. För mig handlar det om att jag inte alla dagar orkar ta på mig den här trevliga masken. Jag orkar inte alltid vara glad och positiv och trevlig. När man lever med dom här smärtorna dagligen så tär det nåt ofantligt på kroppen och humöret. Minsta motgång kan trigga igång en, eller få det att brista. När det brister för mig så gråter jag och mår fruktansvärt dåligt.

Det som hjälper mig igenom allt är mina nära och kära. Att ha förståelse och medkänsla för denna ohyggliga sjukdom gör att ni hjälper mig mer än ni kan tro!

Jag gör mitt bästa och försöker se positivt på alla dagar, men ibland är det jäkligt svårt...

Tack alla ni som finns här för mig!!! Ni är guld värda!!!!