I fredags hände det som jag väntat på och ofta längtat efter. Jag hade möte med min chef och vi tog ett gemensamt beslut att jag ska sluta. Hon var snäll och sa upp mig, så jag skulle slippa alla karensdagar. Nu är jag tillbaka på ruta ett igen, på alla plan.

Ryggen är så där, men det går åt rätt håll iaf. Endo-smärtorna är upp och ner. Just nu mår jag inget vidare, är en hel del andra saker som spökar, och just nu vet jag inte hur jag ska lyckas lösa allt...

Idag har jag iaf varit effektiv. Har bakat semlor, tekakor, tvättat 4 maskiner samt hunnit med härlig långpromenad med Molly efter dagis. Hon får gå kvar på dagis under "uppsägningstiden" nästkommande månad. Det gör så ont i mig att jag inte har råd att ha kvar Molly där. Hon älskar dagis! Hon skulle så behöva att få vara kvar med sina kompisar, men min ekonomi håller inte för det...

Nån som har ett jobb över till mig, typ kontoris/receptionist så hör gärna av er!!!

Ja ja, det finns en mening med allt sägs det, så det är bara att invänta meningen med mitt liv! Hoppas den är på ingång snart bara...

Vill du också testa på nytt bröd? Bli testpilot och få chansen att prova Pågen Äntligen - mjukt bröd med fullkorn! Intresserad? Klicka här och fyll i dina uppgifter!

Sitter fast i soffan. Inte bokstavligt talat, men nästintill. Det upptäcktes ju som sagt senast jag var in att mitt bäcken är snett och ischias-nerven ligger i kläm. Sista dagarna så har ischias-smärtan bara blivit värre och värre. I fredags tvingade jag mig att gå upp med Molly till dagis, en vanlig promenad dit tar 5 minuter inkl kiss-paus och nosande bl.a. I fredags tog den promenaden 20 minuter. Lämnade av bebis och tog sen bussen ner på stan. Hade bokat in en grann-tjej att ta Molly till dagis på hennes väg till skolan,men jag hade tid på banken kl 12.00, så jag måste ändå ner till stan. Kände att det då var enklast att göra det direkt på morgonen via buss, så jag skulle slippa gå ner. Pinade mig igenom fm på jobbet, vid mig icke höj -och sänkbara skrivbord. Fick allt klart på banken och fortsatte pina mig igenom jobbet. Sen skulle jag bara ta mig hem... En vanlig promenad på 7-10 minuter tog mig 25 minuter! Låg utslagen i soffan tills jag skulle hämta Molly. Fick tag på underbara grannen och fick låna deras bil, så jag fick hem Molly och kunde även åka på lilla affären och handla lite mat. Satt sen fast i soffan resten av kvällen, tills jag lyckades ta mig till sägen vid 2-tiden. Vaknade på lördag av att ryggen var lite bättre, så jag tog en varm dusch och gick sen ut med Molly och en boll. Molly var överlycklig som fick springa och leka i snön medan jag stod och höll på att gå sönder. Men vad gör man inte för sin lilla älskling!!! In och vila tills jag skulle ner till min underbara extrasyster Lisa för en fika och äntligen få träffa hennes pv R. Molly fick leka med R´s dotter D och dom hade hur roligt som helst med kurragömma! Fikade och myste tills mamma hämtade upp mig och Molly. Hem med Molly och vi åkte ut på hockeyn. Kände att jag måste få träffa folk, men det var bland det värsta jag varit med om. Inte nog med ytterligare en storförlust,men ischias blev extrem! Tur jag hade Hasse bredvid mig så jag kunde lägga över benet på hans ben och luta mig mot honom. Väl hemma så bjöd jag lilla mamma på middag, svamp-gratinerade toast och god sallad. Vi slog sen igång "Eclipse" och mamma skulle bara se en stund, innan hon åkte hem. När filmen var slut, så var mamma fortfarande kvar! :) Vi började sen att prata, nåt vi inte gjort på väldigt väldigt länge. Jag fick ur mig exakt hur jag mår, hur jävla elak jag vet att jag är, hur otrevlig jag är och att det inte är meningen. jag vet hur illa jag behandlar folk, men jag rår inte för det och det är så fruktansvärt jobbigt att må så här när folk inte förstår... När jag väl kom i säng var klockan återigen vid 2-tiden. Fick låna spikmatta av finaste Lisa, som jag la mig på. Tog en sömntablett för att få sova, men det gick inget vidare. 1-2 timmars effektiv sömn. Vaknade imorse av att jag inte kunde röra mig. Endosmärtorna var fruktansvärda, bäckenet och ischias var extrema. Mamma är på väg hit nu för att ta ut Molly, som fortfarande sover. Sen ska mamma få hjälpa mig att klä på mig så vi kan åka ut och hälsa på kusinen och få träffa nya lilla bebisen. Skulle gå på bio ikväll, som jag mamma och mormor planerat sen länge. Men nu får jag stanna hemma. Jag är så less på det här nu så jag vet inte vad jag ska ta mig till...

Det här är väl egentligen en delvis fortsättning på föregående inlägg. Idag hade jag och söta L inbokat en date. Hon fick en liten tjej för 1.5 månad sedan. Dom kom hit och fikade och jag myste och snusade och fnuffade och gosade på den lilla jäntan i 4 timmar! Jag berättade för L hur jag kände, just hur det är när andra går där med magar och är lyckliga och sen kommer den andra överväldigande lyckan när bebisen kommer. Det är så svårt att med ord beskriva känslan som gör så ont, så ont men samtidigt så är jag så glad och lycklig för deras skull. Men L förstod. Jag och lilla bebisen gick en tuff rond mot sömnen, där jag till slut drog det längsta strået och vann. Bebis somnade i min famn! Pernilla vs. bebis 1-0!!! När jag sen satt i soffan med sovande bebis i famnen så vällde känslorna över mig. Jag höll mig tills L gick hem, då satte jag mig i soffan och grät. Det var länge sedan tårarna bara sprutat och det inte gått att få stopp på dem. Folk fattar inte hur stor barnlängtan jag har! Sen jag var 14-15 år har jag velat ha barn. Nu blir jag 33 år och har varken karl eller barn och alla omkring mig skaffar sambos, förlovar sig, gifter sig och skaffar barn.Jag vill verkligen inte att det ska vara så här jobbigt och tufft, och jag vet inte hur jag ska tackla dom här känslorna, som ingen förstår sig på. Jag är otroligt lyckligt lottad som har mina ungar i Sigtuna, och mina bonus-mosters-ungar i Hudik samt alla andra barn som jag har lyckan att ha i min närheten. Det gör att jag lättare kan tackla dessa känslor när dom dyker över mig. Men det gör så ont...

Det är så fruktansvärt jobbigt. Det är få som förstår. Jag är så otroligt glad för er skull, men det gör så fruktansvärt ont i mig varje gång. Jag förstår hur lyckliga alla är, det måste vara en ovärderlig lycka det förstår jag absolut, men det gör så fruktansvärt ont i mig. Får höra av en nära familjemedlem: "Du har tur som är ensam, ingen att ta hänsyn till, du kan göra vad du vill när du vill" för att i nästa sekund få höra vad spännande och roligt det ska bli att det ska komma en bebis till familjen... Varför ska jag vara lyckligare för att jag är helt ensam? Det är snarare tvärtom. Jag är olycklig som är helt ensam. Jag är olycklig som aldrig kommer att få uppleva känslan av att bära på ett barn, eller ens få ett litet barn. Det gör så himla ont och det är ingen som förstår. Jag är jätteglad för alla mina fina vänner som får uppleva denna fantastiska känsla, men det är så fruktansvärt jobbigt och smärtsamt...

Hurra hurra hurra!!!! Mitt lilla hjärta fyller 3 år idag!!! Då blev det kalas och vi bjöd på smörgåstårta!

Välkommen 2012!!! Allt elände som hänt under föregående år är historia. Nu blir det här ett bra år, för det är jag värd!

En snabb resumé av vad som hänt senaste 2 veckorna.

Måndag före jul var jag riktigt dålig på jobbet. Jag hade kontakt med gyn via telefontid och dom ville jag skulle åka in. Med tanke på vad min läkare, Dr. L, sa sist, så ville jag avvakta och få en telefontid först med Dr. l. När jag lagt på så orkade jag inte stå emot längre. Mina kollegor övertalade mig att åka in. Jag ringde gynakuten och sa att jag nyss blivit erbjuden en tid för att komma in akut, som jag tackat nej till, men att jag är på väg upp. Får då till svar: "du måste boka en tid innan du kan komma hit och det kan du inte gör ahär, för det här är en telefon bara för AKUTA FALL". Jag sa till dem attjag kommer in nu! Packade ihop mina saker och fick skjuts upp av chefen. Väl på plats så fick jag ligga på en härlig brits i 2.5 timme, tills dom stängde mottagningen och jag blev uppskjutsad till avdelningen i min fortsatta väntan på läkare. Vi är 4 tjejer som träffas en gång i månaden via endo-föreningen. Vi har sagt att åker nån av oss upp, så ska vi kontakta de andra och se om nån kan följa med upp, så vi slipper vara ensamma samt ha med någon som VET vad man går igenom och som kan hjälpa till. Fick sällskap av underbara Madde, som satt hos mig och höll mig sällskap. Det var tur hon var med, då det som hände sen var det värsta jag varit med om.

Det kom in en underläkare, dr. P. Jag berättade vad jag och Lotta pratat om, att jag inte kan få nån hjälp när jag åker in och att det är bättre att jag smärtlindrar hemma istället, samt att jag väntar på en telefontid för att få nytt recept samt få prata med henne hur jag ska göra. Sa till han att det inte funkar längre att äta såna stora mängder morfon (70-100 mg/dag!!!) och ändå inte få nån effekt. Att jag har såna här smärtor dagligen och inte får nån smärtlindring gör att jag får panik! Då säger han till mig: "du kan omöjlight ha såna smärtor som du påstår. Äter man såna mängder morfin, så blir man smärtlindrad! Jag var bara inne nu för att få nytt recept då mina tabletter är slut och det är väl inte så konstigt med tanke på att jag nog är en missbrukare av morfinet..." Jag har rykt ihop med läkare där uppe tidigare, men jag har aldrig blivit så fruktansvärt illa behandlad och kränkt i hela mitt lig! Jag är så glad att jag hade Madde med mig, så hon hörde vad han sa och att jag inte inbillade mig allt. När P äntligen gick, så ringde jag på sköterskan och begärde att få prata med ansvarig överläkare. Dr. P kom in efter en stund, med en telefonlur tryckt mot örat och säger: "vilket telefonnr kan man nå dig på?" Jag fattade ingenting, mina kontaktuppgifter finns i min journal.  Jag fick ingen förklaring till varför han behövde mitt nrmen uppgav det. Han upprepade det i telefon och la på. Jag frågade varför han behövde mitt nr och fick till svar: "Du ville väl ha en second oppinion eller hur? Sen stormade han ut ur rummet! Efter en stund ringde ÖL upp och jag berättade vad som hänt. Han ville jag skulle stanna kvar över natten och försöka stå ut så jag fick träffa Dr. L på morgonen så att vi kunde diskutera fram bästa behandlingen för mig. Han ville inte gå in och sätta in nån behandling då han vet hur jag har det och inte känner till vad det är jag och L har pratat om. Jag stannade kvar och höll ut.

På morgon-ronden kom L och jag berättade vad som hänt. Hon blev inte glad alls! L sa att hon skulle ta ett snack med P för det är helt oacceptabelt att han gör nåt dylikt! Många tyckte jag skulle anmäla honom, men det skadar bara oss endo-tjejer mer än vad det hjälper. Det är bättre att vi har en dialog med endometriosteamet och pratar om saker som händer och som inte känns okej och det löste sig på bästa sätt.

Jag skulle få en tid hos en sjukgymnast för att utreda om hon kunde göra nåt, samt testa ut en TENS-apparat. För enlig Dr. X så är TENS det absolut bästa som finns i smärtlindrings väg. Han förstår inte varför jag inte provat det tidigare, vilket jag gjort då han har hjälpt mig fixa en sån för 5 år sedan! Jag tog med mig den ner till sjukgymnasten och fick där veta det jag redan visste. Jag har använt den på rätt sätt. Jag har den på max-effekt och känner ingen skillnad av den alls! Hon sa att på den fronten kan hon inte rekommendera nåt alls. Vissa får jättebra hjälp av TENS, men vissa hjälper den inte alls för. Hon upptäckte dock en sak. Mitt bäcken är snett samt jag har inflammation i alla ligament och senor i hela bäckenet. Inte konstigt att jag har såna nya okända smärtor i samma område som alla andra smärtor finns... Jag väntar nu på en MR för att se om dom kan göra nåt åt allt eller kanske nån del iaf.

Julen var härlig, förutom att jag inte kunde röra mig för ryggen. Mysig och lugn jul med hela familjen samlad. Stormen som drog fram klarade vi oss bra ifrån, till skillnad från många andra. Det är häftigt och skrämmande på samma gång. Krafter som man inte kan rå på eller styra över, utan det är bara att gilla läget!

Veckan inför nyår var lugn och spenderades med lite fönstershopping (hittade inget, eller kom inte i några kläder rättare sagt - hatar hormontabletter och skit!!!) och mys med vänner och barn.

Nyårsafton var mysig och trevlig med god skumpa, underbar middag och goda viner! Molly mådde dock fruktansvärt dåligt av alla fyrverkerier. Nästa år blir det lugnande tabletter för henne som gäller!

Nu ska jag fortsätta min resa tillsammans med Bella Swan och underbara Edward Cullen - kommer aldrig att få nog av dem! Ljudböckerna håller på att lyssnas igenom igen, och filmerna håller jag på att se för 20:e gången, minst!

Jag har såna panik-känslor nu så jag vet inte vad jag ska ta mig till snart! Smärtorna är överjävulska och ikväll ger dom inte med sig, inte ens med ett morfinintag på 70 mg (totalt idag, jmf med grunddosering på 20 mg/dag).

Smärtorna har ändrat karaktär sista månaderna. Smärtorna drar bakåt mot ryggen och sitter på en punkt så det smärtar hela bäckenet och strålar ner längst hela baksidan av benet ner mot hälen/foten.

Jag försöker st ut på jobbet så gott jag kan och orkar. Måndag går bra, tisdag så kommer smärtorna smygandes, onsdag finns dom på plats och sen är det roulett vilken dag/vilka dagar jag inte fixar att jobba, onsdag, torsdag eller fredag. Varje vecka! Jag har gjort 3 HELA veckor sen jag började jobba den 9/8...

Just nu är det helt åt skogen för mig. Smärtorna i magen kombinerat med ryggen och smärta som strålar ut i benen, fram och baksida - det håller på att knäcka mig fullständigt! Jag har så ont så jag får panik snart!!! I vanligt fall så skulle jag ha åkt in för länge sedan, men när jag fått höra att det inte finns någonting dom kan göra för mig så vet jag inte vad jag ska ta mig till snart!!!

Imorgon har Molly sitt första lucia-tåg på Hundens Hus. Det är julavslutning för alla kunder och icke kunder och terapihundarna uppvisar då årets lucia-tåg. Här får ni en liten tjuv-titt på hur mitt lilla hjärta kommer att se ut!

Min egen lilla jul-hund:

Vill du ha chans att vinna en trevlig liten summa? Gör som jag, bli testpilot för Glädjelotten!!! Mer information om Glädjelotten hittar du här.

Ja jag har väl inte egentligen nåt att skriva. Har legat i feber hela veckan som varit. Det startade natten mot tisdag och släppte tors/fre. Jag har knappt tagit mig upp med Molly på morgonen till dagis, sen släpat mig hem till soffan och sovit mig igenom dagarna.

På onsdag hade jag telefonkontakt med min VC-läkare. Det visade sig då att han var bara stand-in tillfälligt och kunde därför inte förlänga min sjukskrivning utan det måste isf min nuvarande läkare göra. Jag sattes upp på en ny telefontid på fredag (på lördagen gick min nuvarande sjukskrivning ut) och det var bara att vänta. Kändes inte okej med tanke på att han inte har nån koll alls på vem jag är eller vad det är jag går/gått igenom. Fredag kom, jag skyndade mig upp med Molly på dagis och ner en snabbis på affären. Jag var hemma till strax efter kl 8. Telefontiden var mellan 8-9. När klockan blev 9.55 så ringde jag VC. Då hade dom fikarast!!! När jag äntligen fick tag på dem så var dom snorkiga och otrevliga i telefon, men till slut så skulle dom lämna ett meddelande till nuvarande läkaren att han ska ringa mig snarast. Vid 14-tiden ringde han upp. Han lyssnade på mig och 3 minuter senare hade jag fått förlängd sjukskrivning januari 2012 ut! Hur skönt som helst! Nu har jag tid på mig att fixa till allt och se till att det ordnar upp sig med mycket.

Följde med en kollega hem efter jobbet och lånade hem hennes bil. Passade på att handla lite inför julgodisbaket som skulle äga rum inom snar framtid! På lördag åkte jag ut till Nedansjö, lämnade Molly och hämtade kollegans son V, 7 år (snart 8 år!!!) och åkte tillbaka in till stan. Vi åkte upp till Norra Berget och gick runt i 2.5 timme på julmarknaden. Därefter åt vi på MacDonald´s innan jag överraskade honom med 3D-bio!!! Snacka om att det var en lycklig liten kille jag fick köra hem. Hans kommentar sa allt: "Det här var en jättebra Pernilla-dag! Kan inte jag få sova över hos dig?" Tar det som ett gott tecken!

Hämtade upp Molly och tog bilen tillbaka hem. Däckade där i soffan och kände hur all ork försvann. Vid 23-tiden får jag ett meddelande på Facebook från grannen. Hans flickvän var riktigt dålig i smärtor och läkarna tror att hon också har endometrios. Han undrade om jag hade något smärtlindrande. Jag gick ner och pratade med lill-tjejen. Lämnade lite diklo+alvedon. Jag vet att det inte är nåt, men har man aldrig tagit tabletter och inte gillar starka saker, så kan dessa ge liten verkan. Fick idag höra att dom hjälpt iaf.

Imorse tände vi 2:a ljuset på vår adventsljusbricka, åt lite frukost (lussekisse) och åkte sen ut på Alnö. Det var dags att bärga lilla pärlan ut till Kovland. När vi hade 50-60 meter kvar, uppförsback så tog det stopp. Blankis och framhjulsdrift samt bogserlina med en Ford i andra änden var inte en kombination som var okej. Det slutade med att vi fick lämna bilen i korsningen, i slutet av backen. Killen som ska kolla på den skulle dra upp den med traktorn senare.

Jag skjutsade hem pappa och hämtade upp Molly och åkte ut för Mary Key-party hos Jea. 6 timmar senare var vi på väg hem. Varför kan dessa försäljare inte sluta prata??? Helt otroligt!

När jag kom hem, efter att ha gjort ett kort grattis-stopp hos farmor, så drog jag igång årets julgodisbak! Kom på att det bara är nästa helg jag har på mig och en dag helgen därpå sen är det jul! Jag kommer aldrig att hinna!!! Körde på i 1.5 timme sen höll smärtorna på att ta ihjäl mig och ryggsmärtorna (som börjat komma på sista tiden, jävla endo-helvete) höll på att ta knäcken på mig. Nu sitter jag i soffan och är uppstressad av allt som ska hinna göras innan julafton. Före nästa fredag måste alla julkort vara klara, har 4 kvar att göra! Stress stress - precis vad jag INTE behöver nu!

Blir så less på allt... Nya medicinerna funkar inte, jag mår bara dåligt av dem och drabbas av en jävla massa biverkningar som inte vill släppa. Funderar på att trappa ner och avsluta behandling på ena. Varför ska jag trycka i mig en jävla massa piller i denna kropp när smärtorna ändå finns kvar och bara blir värre??? Jag är så jävla less på den här skiten nu!!!

Jag verkligen inte vad jag ska ta mig till snart. Jag hade idag ett långt telefonsamtal med min gynläkare. Vi pratade i 40 minuter. Det var 40 minuter med gråt, omtanke, känslor, ärlighet och bakslag. Jag har har jävulska smärtor senaste veckorna. Förra veckan låg jag fullständigt däckad från onsdag till lördag. Självdoserade morfinet och låg på doseringar mellan 80-120 mg/dag. Det funkar inte att ha det så här. Min läkare höll med och var ärlig: "det finns inte så mycket annat vi kan göra". Det hon funderade på är om jag ska sättas på en till GnrH-behandling. Dom har jag gjort i tre omgångar. Jag har aldrig mått så dåligt som jag gjort under dessa behandlingar. Det har varit 2 överdoser under 2 behandlingar. Smärtorna är borta under tiden, men alla biverkningar gör att det INTE är värt det. Sen att smärtorna slår till med full kraft igen så fort behandlingen är över, gör att det inte är värt att slösa bort 6 månader av att må dåligt och inte kunna lita på mig själv.

Dagen idag har varit fruktansvärd. Började med att jag knappt tog mig upp på dagis med Molly. Fick ta bussen ner på stan, klarade inte av att gå ner i 10 minuter. Smärtorna tilltog under dagen och när det närmade sig 14.40 så slog dom ut i full blom! Skulle hämta ett papper i skrivaren och trodde jag skulle falla ihop. Ringde mamma och hon kom direkt och hämtade mig. För en gångs skull så trodde hon på mig till 200%!!! Det har inte hänt tidigare, det har alltid funnits ursäkter "måste du åka in på sjukhuset direkt, eller hinner jag träna först" (då trodde jag att jag skulle slå ihjäl min kära mamma faktiskt). Nu ligger jag hemma och är helt jävla utslagen.

Fick höra idag av en kollega, Ann. Hennes tonårs-dotter var in tidigare i veckan och jag pratade lite grann med henne i 2-3 minuter. Igår hade hon sagt till sin mamma: "Mamma, Pernilla måste vara en underbar mamma". Ann vågade först inte säga nåt imorse, då hon trodde jag skulle börja gråta, men när hon väl berättade så värmde det hela mitt hjärta! Jag kommer nog aldrig att få den stora äran att bli mamma men jag är ju bonus-moster till mina små troll och det är värt hur mycket som helst!!!

Idag fick jag ett litet jul-korts-paket från min lilla go-unge. Hon hade skrivit ett kort och gjort ett rosa julpynt till min rosa gran!!!

Vet inte vart jag ska börja riktigt. Har varit på väg att skriva länge, men jag har ingen ork eller lust och vet inte hur jag ska formulera mig. De nya tabletterna ger fruktansvärda biverkningar och effekten är i stort sett noll. Jag har såna fruktansvärda smärtor hela tiden. De nya tabletternas biverkningar är så jäkla jobbiga. Jag känner mig fullständigt nere på botten, så djupt ner man kan komma, är konstant trött och fullständig orkeslös. Får jag välja så stannar jag bara hemma, ensam, i tystnad och gärna liggandes under täcket i soffan och bara slökollar på tv. Som tur är så har jag ett jobb att gå till så jag slipper fastna i  den där farliga onda spiralen igen.

Tyvärr är det mamma som åker på alla elakheter. Det är aldrig meningen och jag försöker verkligen hela tiden att tänka på det, men så fort jag hör hennes röst så händer det nåt inom mig. Jag mår så fruktansvärt dåligt över det här, men jag vet inte hur jga ska ta mig ur det.

Smärtorna är fruktansvärt överjävulska. Sista 2-3 veckorna har jag knappt tagit mig upp ur sängen. När jag väl lyckats få upp Molly på dagis så har jag knappt tagit mig ner på jobbet. Varje rast/lunch har jag legat i soffan och önskat mig själv död. Efter jobbet har jag hämtat Molly och tvingat mig ta en promenad med Molly i minst 30 min upp till 2 timmar. Detta för att hoppas och kanske jag ska sluta öka i vikt. Det är okså en biverkning av nya tabletterna - viktökning. Just nu ligger jag på 11 kg ytterligare. Jag avskyr att se mig själv i spegeln. Inga kläder passar och jag vill inte köpa nya för jag tänker inte stanna kvar i denna övervikt, men det är jobbigt att inte kunna ha vilka kläder som helst.

För att summera allt: jag blir äcklad av att se mig själv i spegeln, extrem viktökning, trötthet och orkeslös, nerstämdhet, depressions-varning, och smärtorna blir inte bättre, snarare extremt mycket värre.

Ska ringa och boka tid hos min läkare imorgon. Det här fungerar inte alls längre.

Igår hade jag och lilla söta mamma en mamma-dotter-dag! Mamma hämtade upp mig och Molly vid 13.00-tiden. Dagen började med att vi bara skulle ta en sväng in på Dollar Store, som öppnade tidigare i veckan. 1 timme senare kom vi ut...  Jag fick under tiden sms av en kollega som undrade om jag ville gå med henne på hockeyn. Jag tackade ja och fick panik över att det var mindre än 2 timmar till match-start. Men det visade sig att matchen inte började kl 16.00 som jag trodde utan 18.30. Skönt tänkte Pernilla, då har vi god tid på oss att göra Birsta och storhandla på Ica Maxi. Vi åkte till Arken för att köpa en ny sele till Molly. Molly var inte alls med på den idén. Efter mycket om och men så hittade vi en som passade. Jag passade även på att köpa lite tuggben och smågodis. Molly har ju efter kastreringen börjat tugga ben och allt annat som hon inte varit på tidigare. När vi var klar på Arken gjorde vi en snabb sväng på Bauhause för att köpa 3 skruv till pappa. Molly tränades att vara själv i bilen under dagen, vilket inte var nåt problem alls! Hon stod och kollade på oss genom fönstret när vi gick iväg, och när vi kom tillbaka så låg hon och sov och brydde sig inte mycket alls. Blev dock överlycklig när vi kom tillbaka, bara så där jätte-super-överlycklig som bara Molly kan bli! Efter Bauhaus var det dags för Maxi. Det pantades burkar och köptes mat och pumpor. När jag började bli klar får jag ett sms av Nettan. Hon undrar när jag är på väg mot stan så hon kan börja gå mot mig. Det var då jag och mamma upptäckte vad klockan var: 16.40!!! Det blev till att kasta in matpåsarna i bilen, åka hem med mamma, lämna av henne med alla påsar och Molly, åka hem med mig, in med alla påsar och pumpor, in med mig och Nettan i bilen och ut på Alnö och hämta upp föräldrarna. Jag ringer pappa 17.55 och säger att jag är på väg och att dom kan gå ut om 15 minuter. Han låter lite konfunderad. "Vi behöver ju inte åka förrän 18.20" säger pappa. När jag infromerar han om att matchen startar 18.30 så blir han lite stressad. Familjen som inte har nån koll på tider!!! Hämtar föräldrarna, ut på matchen och får ÄNTLIGEN se Timrå vinna och ta hem 3 poäng!!!! Sen att vi spöade Frölunda, serieledarna, gör ju saken bara bättre!!!

Jag kör hem föräldrarn och åker sen hem själv. Smärtorna är förjävliga men istället för att bara ta det lugnt och lägga mig i soffan och vila, så börjar jag karva pumpor! VARFÖR kan jag inte ta det lugnt??? Helt vansinnigt, men men nu är det klart iaf.

Min lilla söta mamma har ju gått och blivit fotomodell! Hon ska pryda skyltar i alla Lifebutik runtom i landet!!! Jag är lyckligt lottad om jag ens kommer i närheten av att se ut så här när jag är i 50-års åldern!

Sen jag började med alla nya tabletter så har jag mått jävligt dåligt. Smärtorna är okej på förmiddagen, sen vid 11-12-tiden börjar dom slå igenom och bli värre och värre ju längre dagen går. Lagom till kvällen när det är sovdags så är smärtorna på maxdos. Har tuffa nätter och när jag vaknar så börjar det om igen. 2 av tabletterna jag tar, började jag med på maxdosering direkt. Tar dem på kvällen och 2 timmar senare så somnar jag. Har inte en chans att kunna hålla mig vaken. En av dessa tabletter är en hormontablett. Sen jag började ta den så har jag smällt upp rejält i vikt. Det slog bara till på ett par veckor och bara så där så är det ytterligare 10 kg mer av Pernilla att älska. Det känns så jävla jobbigt. Jag mår så fruktansvärt dåligt av detta. Att gå upp i vikt av mat är en helt annan sak, för då kan du göra nåt åt det. Att gå upp i vikt av hormoner är en helt annan sak. Det spelar ingen roll hur du äter eller hur mycket du tränar, så hjälper det egentligen ingenting. Hormonkilona finns där och har bestämt sig för att stanna. Förutom hormonkilon, så kan jag lägga till flertalet andra biverkningar på denna jävla hormontablett. Bl.a förlust av livsgnista, nedstämdhet och har ingen lust att göra någonting alls, vill helst vara ensam och sitta hemma och inte göra någonting. Jag har börjat vara ute och gå väldigt mycket. Det är mitt sätt att koppla av och rensa huvudet.

Ibland är jag mer less än andra dagar på denna förjävliga sjukdom...