Ja vad ska man säga? Förra tisdagen åkte jag in igen, med ambulans, för mina smärtor. Hann vara hemma i 3 dagar sen sista inläggningen.

 

Det som hände under förra veckan finns inom mig som i ett töcken. Det kommer upp ibland och jag vet inte om jag drömt det, eller om jag varit med om det.

 

Lite kortfattat (det jag vet) om vad som hände.

På onsdagmorgon på ronden, så beslutade läkaren att all smärtlindring skulle avslutas direkt! Bort med allt utom alvedon. Det är hjärnan som spelar min kropp ett spratt och inbillar den att jag har sån här smärta.

 

Jag har ätit morfin i snart 5 års tid. Jag vet att jag har utvecklat ett beroende, men ändå så hjälper det inte mot smärtorna. Smärtorna är ändå extrema och blir bara värre hela tiden. När allt kapades direkt så bröt jag ihop. Det förstår jag nu efteråt. Just då kopplade jag inte ihop vad som hände. Jag genomgick en snabb avgiftning från morfinet och var helt knäckt och slagen under isen.

 

På fredagen fick jag mööjlighet att göra min titthåls-operation för att se hur det ser ut med endometriosen. Jag passade på och är glad  nu att jag gjorde det. Operationen visade inte på någon synlig eller aktiv endo. Behandlingen med Visanne har iaf hjälpt och tryckt ner endon till ett vilande läge.

 

Jag förstår nu att läkarna bara vill mig väl. Jag förstår nu att smärtor går att inbilla sig, till viss del. Jag har fortfarande smärtor, men inte alls i samma omfattning som jag hade förra veckan. Jag förstår att hjärnan ställer in sig på att ha ont och det blir till slut en ond spiral. Jag är glad att jag slipper äta morfin, självklart. Men jag har ännu inte kommit så långt att veta om jag har smärtor eller inte. Det kommer att ta tid. Jag får hjälp av min KBT-psykolog, men att vänja av kroppen och få den att förstå att jag (tydligen) inte alls har smärta... Ja vi får se vad som händer. Nu känner jag iaf skillnad på olika smärtor. Endo-smärtorna känner jag verkligen igen. Dom har jag ju ändå levt med i 20 år. Operations-smärtorna är en bisak. Visst, det ömmar, men annars märker jag inte av dem alls. Sen är det en tredje smärta som jag inte vet var den kommer ifrån än. Antar att det är hjärnans egen smärta som jag känner av...

 

Jag har otrolig tur som har underbar familj och vänner omkring mig just nu! Som förstår och finns där för mig, som förstår vad jag går igenom och vad jag har framför mig...

 

Jag skulle ljuga om det inte känns tufft och kämpigt just nu. Men det är väl bara att gilla läget lite. Jag tar dagen som den kommer och tar mig sakta framåt iaf.