Jag trivdes och var så glad och nöjd med allt i mitt liv. Jag var smärtfri och mitt liv var på topp! Jag älskade det jag gjorde, men ändå blev det så här? Jag fattar absolut ingenting. Från att ha blivit lovordad, fått besök när jag var dålig, ännu mer positiva ord, peppning när jag var påverkad av smärtorna och alla andra positiva ord däremellan, så blev det så här. Varför? Vad gjorde jag för fel? Att jag var ärlig från början och under hela resan det spelade visst ingen roll, man blir ändå behandlad som skit i slutändan när det inte passar...

Jag ogillar och avskyr såna där fega och patetiska typer till människor, som inte vågar stå för det dom säger, utan alltid skyller ifrån sig.

Stå för det du sagt, så blir allt bra ska du se. Det har fungerat för mig och andra i alla år, och det ska nog fungera för dig med om du vågar prova på.

Det är väldigt enkelt egentligen: var ärlig hela tiden och stå för det du säger. Blir det fel, stå för det du sagt, och be om ursäkt - så enkelt är det.

Nu är det som det är. Jag ser inte alla problem du gett mig, utan på möjligheterna som du nu givit mig. Jag är värd någonting mycket bättre än det där. Jag är värd någon som uppskattar mig och ser mig för den jag är!!!!