Det är bara tomt.

I torsdags kväll hittade jag 8 nerskrivna papper om vad som hänt och mina tankar som snurrat under veckan. För mig är det otroligt värdefullt då det är totalt blankt för mig vad som hänt. Jag skriver ner, direkt från dessa papper hur veckan har varit. Måndag och tisdag är helt borta för mig, onsdag är suddig liksom torsdag. Fredag kommer jag ihåg fragment av.


Måndag
Vaknade vid 7.35 av en fruktansvärd mardröm. Jag hade smärtor till tusen! Tyvärr var det ingen mardröm utan verklighet. Jag ringde pappa direkt, då han borde vara i stan och skjutsa mamma till jobbet. Det stämde. Han satt i bilen på väg hem igen. Jag sa åt honom att komma hit NU för jag måste åka upp på gynakuten omgående! Han kom direkt. Prick kl 8.00 ringde jag gyn och berättade vem jag var och att jag helt enkelt att är på väg upp nu. Jag kom knappt ner för trapen hemma. Låg i baksätet på bilen hela vägen upp till sjukhuset. Molly satt och kollade på mig, rörde sig inte ur fläcken och fattade ingenting. Hon märkte att det var nåt som var fel. Väl framme så hjälpte pappa mig ur bilen, upp i hissen och fram till luckan vid gyn. Pappa berättade vem jag var och sen sa jag till honom att han kunde gå till bilen då Molly satt ensam och väntade. När han gått kollapsade jag på golvet. Personalen kom med en bår och fick upp mig på den. In på mottagningen och fick där snabbt en stor dos ketoganinjektion med smärtlindring för att kunna ta mig upp i gynstolen och där fick jag sen en PCB (paracervikalblockad). Undersökning var det inte ens tal om. Fick en till injektion sen blev jag inlagd på avdelningen, utan att bli tillfrågad. Jag protesterade inte. Kl 9.45 var jag klädd i en sjukhusskjorta och nerbäddad i en säng på avdelningen. Fick en sömntablett och somnade på mitt rum. Vaknade igen 17.30 av att mamma och syster kom upp med lite saker. Mamma sa: "Nu har vi betalat så vi kan vara här i 40 minuter med dig!" Jag fick fram till svar: "Glöm det. Ni får åka hem nu. Jag orkar inte med besök. Ring till mormor och farmor och säg till dem att inte ringa för jag orkar inte prata med någon" Sen somnade jag igen. Jag sov igen innan dom ens gått ut ur rummet.

Började vakna till liv på kvällen och så även smärtorna, och fick då en till blockad, direkt i sängen och ytterligare en sömntablett. Natten var ett helvete. Smärtor till tusen och smärtlindring i tablettform (Oxynorm 10mg) varje timme.

På dan bestämdes det att på fredag ska det bli en träff mellan mig, min gynläkare och min smärtläkare. Hur nervöst som helst.


Tisdag
Tisdagen är helt borta den med, liksom måndag. Blockader lades och jag sov. Mobilen ringde konstant. Jag slog över på ljudlöst, det var farmor och mormor hela tiden. Till slut ringde jag mamma och sa till henne på skarpen att: Säg åt farmor och mormor att sluta ringa!!! Jag orkar inte prata med någon och definitivt inga besök av någon!

Ett planerat besök hade jag dock av underbara E som är hemma från Göteborg. Efteråt var jag så slut så jag fortsatte att sova.


Onsdag
Vaknade på onsdagen och var relativt utsövd för första gången på 3 veckor! Jag var uppe och gick och det kändes okej. Dom kunde dra KAD och allt var bra. Men nu för tiden borde jag lärt mig att inte ta ut nåt i förskott. Jag kunde som vanligt inte kissa. Det var tvärstopp! Men jag kämpade mig igenom lidandet och levererade, som dom ville. Besök av föräldrar och lillasyster på eftermiddagen en kort sväng. Bror har inte hört av sig, som vanligt. Jag märker väldigt väl vilka som bryr sig och vilka som inte gör det!

På kvällen började det om igen. Jag fick pina mig i 35 minuter tills jag kunde gå på toa. Då slog smärtan igenom. Fick ytterligare en PCB kl 23.30 och en sömntablett på det. Somnade hur skönt som helst och fick en hel natts sömn utan avbrott.


Torsdag
Vaknade 6.47 av att den där idioten lever om. Det är ingen som slagit ihjäl honom än vilket är förvånande! Slagborraren!!! Han var här sist och är här nu igen. Jag försökte sova, men strax efter kl 8 gav jag upp. Dels för oljudet och dels för att smärtorna ALDRIG kommer att tillåta mig att sova vidare. Fick i mig morgondosen av tabletter och kände sen att jag kanske behövde gå på toaletten. Gick iväg och ingenting hände. Bad att dom skulle göra en bladderscan för att se om det är nåt i blåsan. Morgonurin brukar ju inte vara så mycket. När dom scannade så hade jag 769 ml i blåsan!!! Över 500 så är det tydligen illa. Jag akuttappades och det sattes åter in en kateter...


Många tankar som snurrar och flyger för mig. De handlar alla om samma sak. Det känns som om jag inte har nåt val längre. Det här är inget värdigt liv. Jag orkar inte fortsätta leva så här. Jag har provat allt i behandlingsväg:
- GnRh - en hormonbehandling där kroppen sätts in i ett kemiskt klimakterium. Den har jag genomgått 3 gånger och inte fungerat alls.
- Smärtlindringar till tusen - Dolcontin är enda värktabletten som fungerar för mig i dagsläget...
- Operation - Man gick in och brände bort allt man hittade. En hormonspiral sattes in samt jag ska äta p-piller kontinuerligt utan uppehåll.
- Utredning på Uppsala Akademiska sjukhus´s Smärtklinik. Jo det var pga av Endometriosen jag har smärtor. Fick som smärtlindringsförslag att börja äta morfin.

Allt detta har jag provat men ingenting har fungerat. För mig återstår det bara en enda sak. Jag har funderat fram och tillbaka länge. Det väger mer och mer åt det hållet för mig. Men frågan är hur jag ska klara av att genomföra det. Är det det enda som återstår? Att genomgå en hystetrektomi?? Att ta bort det kvinnliga i mig? Att ta död på min högsta dröm? Men om det fungerar så kanske jag kan få ett nytt liv!!!

Min älskade underbara Ullis ringde på kvällen och vi grät tillsammans. Ett långt samtal om allt mellan himmel och jord. Jag är så lyckligt lottad som har en vän som henne!!! Vi träffas inte så ofta, liksom pratar lika sällan, men jag vet att hon finns där när jag behöver det. Åh vad jag önskar att hon bodde närmare. Jag behöver henne nu!!!

Fredag
Vaknade av att ronden kom in genom dörren. Min läkare var äntligen åter i tjänst. Vi pratade en stund och jag bad henne komma tillbaka innan mötet då jag hade lite frågor och funderingar som jag ville ta med bara henne. Jag hann ta mig en dusch och äta frukost, sen kom Dr. Lotta Andréen in till mig. Vi pratade och hon besvarade mina frågor och funderingar. Jag fick en ny syn på allt. Har mycket att fundera på. Ett beslut jag trodde jag tagit, känns inte helt rimligt längre. Lunchen hoppade jag över, då jag beställt skräpmat från MacDonald´s via pappa. Jag hade bett honom vara med på mötet med läkarna. Ville egentligen ha en annan med mig, men efter samtal med S så bestämde jag mig för att ta med pappa. Han hade även med sig en burk med sina helt egengjorda, helt underbarta, magnifika och exeptionellt goda negerbollar!!! Mmmm vad gott allt var!!!

Klockan gick fort och snart blev den 13.00. Mina läkare, Lotta och J, kom och vi gick in till ett samtalsrum. Jag fick börja att berätta om hur jag mådde och kände. Pappa fick svar på många av sina frågor och funderingar. Vad som sades och bestämdes vet jag inte alls. Det ska ordnas träffar och samtal från och mellan olika distanser bl.a. FK, jobbet, AF. Jag ska få hjälp med en kuratorskontakt som ska samordna kontakt mellan några, som jag inte har en aning om. Det är helt tomt i mitt huvud. Jag orkar inte ta in nåt alls. Jag mår inte alls bra. Mycket av smärtorna idag beror på psykisk oro och stress.


Jag skulle få permission iaf lördag fm till söndag em/kväll. Nu sitter jag hos föräldrarna med en liten Molly bredvid mig, sovandes. Hon blev helt överlycklig när jag kom tillbaka!!! Min lilla bebis. Vad jag har saknat henne!!! Ska tillbaka imorgon igen. Sen lutar det väl åt utskrivning på måndag. Det känns jobbigt. Det är så tryggt och skönt att vara där uppe. Att vara bland människor som förstår och bryr sig. Människor som inte kommer med idiotiska kommentarer så som många i min närmaste närhet gör:
- Bara du börjar jobba igen så blir det bra. När du kommer in i vanliga rutiner osv.
- Nu biter vi ihop!
- Ju mer man känner efter, desto mer ont har man. Sluta känn efter och njut av livet istället!!!

Det kommer att komma en dag när jag INTE orkar höra sånt längre och då vet jag inte vilka ord som kommer att komma ut ur min mun...

Nu ska jag gosa med Molly, lilla bebisen min!!!


Kommentarer
Postat av: Lisa

Jag får tårar i ögonen när jag läser din blogg... även om jag är kass på att höra av mig ska du veta att jag tänker på dig! kramar till underbara dig!

2010-01-09 @ 19:29:07
Postat av: MickeE

Det enda jag vet är att jag kan ge dig mitt stöd genom att förklara att jag tänker på dig... så... tänker på dig... kramar...

2010-01-10 @ 00:16:16
URL: http://exposy.blogg.se/
Postat av: Ann

Näe Pernilla, bit inte ihop utan känn efter, hur ska du annars bli bättre?! Du är en kämpe! Stor kram!

2010-01-10 @ 00:52:23
URL: http://annfilosoferar.blogg.se/
Postat av: ejja

Stumpan, jag hoppas så innerligt att du ska få hitta en väg ur den här skiten som fungerar för dig!!! Förresten, jag hoppas de inte blev för mkt för dig sist? Skulle kanske smitit hem lite tidigare när jag nu läser hur du EGENTLIGEN mådde då! morr Du skulle kört hem mig! ;) Tänker på dig gumman!!!



Pöss&kraaam!

2010-01-10 @ 16:33:33
URL: http://ejjapejja.blogg.se/
Postat av: Linda

Åh vännen. Det är fruktansvärt. Orättvist. Lider så med dig!!!!



Kram!

2010-01-12 @ 22:23:48
URL: http://cachetsblogg.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0