Det är en fråga jag har ställt mig själv flera gånger. Efter att ha tänkt efter så har jag avslutat flera sk vänskaper pga att dessa människor inte har förståelse för hur jag kan må bl.a

För mig kan vänskap liknas med ett äktenskap. Man finns där för varandra i nöd och lust samt i sjukdom och hälsa.

Jag har en vän, L. Jag vet att jag alltid kan ringa henne, oavsett vad det gäller. Vi hörs ibland inte av på flera veckor, ibland månader, men både hon och jag vet att vi alltid finns där för varandra.

Jag har en annan vän, H. Även fast vi jobbar ihop så hinner vi inte alltid prata med varandra och har inte tid att ringa och prata eller umgås på ledig tid, så vet jag ändå att hon finns där för mig och hon vet att jag finns här för henne.


Jag hade en vän, A. Hon var helt införstådd i min sjukdom, min historia, hur jag kan må, hur jag känner och allt annat. Det hon tydligen ändå inte förstod var att jag inte kan planera in NÄR jag blir dålig. Vi kunde ha planerat in att träffas för olika saker och jag får ett smärtskov och måste avboka. Det var inte okej för henne.
Jag: "Har du lust att träffas nästa vecka nån dag för en fika?"
A: "Det är ingen idé att boka in nåt, du avbokar ju ändå direkt. Ring samma dag du vill fika om du verkligen kan så får vi se om jag är ledig då". (hennes egna ord, dom glömmer jag aldrig)
Jag har inte plats för såna människor i mitt liv. Människor som påstå sig vara en vän, men inte kan acceptera min sjukdom, det är ingen vän för mig.


Jag har en annan vän som inte heller kan acceptera att saker händer i mitt liv, oavsett om det är på det privata planet eller om det är på grund av endometriosen. För henne är det viktigaste i världen att som vän så hör av sig exakt den dag och tid man bestämt. Sen att det inträffar nåt som gör att jag inte kan höra av mig exakt då hon förväntar sig hamnar i en ekonomisk situation och måste söka folk på banken, få tag på pappa, reda ut en jävla massa saker med honom som slutar med en rejäl diskussion om både det ena och det andra, samt andra telefonsamtal som blev akut prioritering. Detta var inte acceptabelt efter som jag lovat att ringa henne just denna dag. Att jag sen ringer dagen efter för att förklara vad som hänt och varför jag inte kunde ringa dagen före - det var tydligen inte okej utan jag har svikit henne och jag är tydligen då bara självisk. Att hon sen inte ens svarar eller låter mig berätta vad som hänt det är en helt annan sak. Att hon stänger mig ute helt och vägrar prata med mig, det får vara hennes problem. Tycker hon att det är okej att behandla sina vänner så, då får det stå för henne. Jag tycker inte det är okej att bli behandlad så! Att ha ångest över att jag vet jag inte hinner ringa och berätta, så ska inte en vänskap vara.

En vän för mig är någon som förstår, acceptrerar och alltid finns vid sin väns sida, oavsett vad som händer. En vän ska finnas där för dig, oavsett om det tar 1 dag innan man hörs, eller om det tar 1 månad tills nästa gång man pratas vid. En vän behöver man inte prata med dagligen om man inte vill/hinner/orkar. En vän finns där som stöd vid problem, vid lycka, vid sorg - ja vid alla tillfällen. Det är en vän för mig! Det är såna vänner jag har i mitt liv nu. Vänner som får mig att må bra, som det inte känns som ett tvång att man måste höra av sig, eller att man ska må dåligt för att man lovat att träffas och man får INTE bli dålig just den dagen.


Vad är vänskap för dig???