Det här är väl egentligen en delvis fortsättning på föregående inlägg. Idag hade jag och söta L inbokat en date. Hon fick en liten tjej för 1.5 månad sedan. Dom kom hit och fikade och jag myste och snusade och fnuffade och gosade på den lilla jäntan i 4 timmar! Jag berättade för L hur jag kände, just hur det är när andra går där med magar och är lyckliga och sen kommer den andra överväldigande lyckan när bebisen kommer. Det är så svårt att med ord beskriva känslan som gör så ont, så ont men samtidigt så är jag så glad och lycklig för deras skull. Men L förstod. Jag och lilla bebisen gick en tuff rond mot sömnen, där jag till slut drog det längsta strået och vann. Bebis somnade i min famn! Pernilla vs. bebis 1-0!!! När jag sen satt i soffan med sovande bebis i famnen så vällde känslorna över mig. Jag höll mig tills L gick hem, då satte jag mig i soffan och grät. Det var länge sedan tårarna bara sprutat och det inte gått att få stopp på dem. Folk fattar inte hur stor barnlängtan jag har! Sen jag var 14-15 år har jag velat ha barn. Nu blir jag 33 år och har varken karl eller barn och alla omkring mig skaffar sambos, förlovar sig, gifter sig och skaffar barn.Jag vill verkligen inte att det ska vara så här jobbigt och tufft, och jag vet inte hur jag ska tackla dom här känslorna, som ingen förstår sig på. Jag är otroligt lyckligt lottad som har mina ungar i Sigtuna, och mina bonus-mosters-ungar i Hudik samt alla andra barn som jag har lyckan att ha i min närheten. Det gör att jag lättare kan tackla dessa känslor när dom dyker över mig. Men det gör så ont...