Min älskade vän
min älskade fina vän!!!
Önskar jag fick träffa dig igen!!!
Men varför???
Nu är det över.
Nu ska jag ut i skogen och gå med Molly och rensa huvudet. Orkar inte med viss släkt och vissa "vänner". Gnäll och klagan kan ni hålla för er själva. Ta reda på fakta först. Men det är ganska skönt, för det är såna här gånger jag märker vilka som är mina riktiga vänner. Tack för att ni finns!!! Ni vet vilka ni är, speciellt du i Hudik och du i Härnösand!!!! Ni är guldvärda!!!!
Min vän
Det är sällan du kommenterar mina inlägg. Men jag tror mig ha listat ut vilken signatur du använder. Undrar bara vad den står för... Jag är ganska så säker på att det är du, till 99.9% säkerhet. Har jag rätt???
Gud så jag saknar dig min underbara älskade vän!!! Gjorde jag fel som skickade brevet? Har du ens fått det? Jag vet inte och kommer nog inte få veta heller...
Nu blir det lite WW.
Trött och slut
Jag vill inget annat än att jobba med det jag älskar. Varför ska dessa smärtor sätta stopp för mitt liv? Kör på tills jag stupar, som vanligt. Just nu känns det dock inte så jävla långt bort att stupa. Överdoserar dygns-doseringen jag har med morfin för att klara av att jobba, oavsett vilket ställe jag är på. Jag har INTE tid att bli inlagd just nu. Jag har tagit på mig en massa extrashift på en stället som inte kommer att kunna täckas upp av någon annan. På ett annat ställe finns det bara jag och jag har redan tagit en sjukdag där redan. Det finns ingen som kan täcka upp för mig om jag blir dålig, så jag har inte tid att bli dålig nu helt enkelt.
Orkar inte vara trevlig eller social eller pigg. Orkar ingenting faktiskt. Dagarna går förbi som i ett töcken. Jag vet inte vilken dag det är eller vart jag ska iväg på jobb när jag ska jobba. Men bara det lugnar ner sig så ska det nog ordna upp sig med smärtorna och allt annat också, hoppas jag.
Det händer så mycket
Jag har skrivit ett brev. Jag har velat om jag ska våga skicka det till dig eller inte. Skickar jag det inte så får du aldrig veta vad jag känner. Skickar jag det så kanske jag förstör allt för dig, vad det nu är du har. Skickar jag det, så finns chansen att du, som alltid annars, inte svarar och jag kommer att fortsätta sitta i samma sits som jag är i idag, 1.5 år senare. Dvs fortsätter vänta på att du en dag ska ringa eller höra av dig på nåt annat sätt. Life´s a bitch ibland.
Smärtorna är också en bitch. Det var länge sedan jag behövt tagit så här mycket morfin under en sommar som jag gör nu. Sommar och värme brukar göra underverk för mig och min smärta, men inte nu. Jag vet vad det beror på. Jag har börjat jobba igen. Jag vill ju jobba. Jag vill inte sitta hemma och vara arbetslös. Men hur i h-vete ska jag kunna jobba när jag har såna här smärtor hela tiden?? Jävla endo-helvete.
Får se om det här bara är ett få-ur-mig-lite-inlägg eller om det kommer fler. Den som väntar får läsa helt enkelt. Vilka är ni som läser förresten? Vill ni jag ska återkomma eller? Är det nån som saknar min blogg?
ÄNTLIGEN!!!
Kan knappt vänta tills jag får åka ner och hälsa på och träffa den lilla knodden. Han är så söt så jag vet inte vad jag ska ta mig till!!!! Åh vad glad jag är!!!!
Det förgångna...
Jävla piss-karlar
Men varför?
Jobbiga timmar framöver
Gör inga inköp och
fatta inga viktiga beslut.
Fokus ligger på hem och familj.
Betyder det att jag ska avvakta dagens beslut?
Är det lagligt att sakna nån så här?
Jag tänker på dig varenda dag.
Tänker du på mig?
Saknar du mig?
Har du glömt mig?
Jag vet att jag sa ifrån. Var det rätt av mig? Nu sista dagarna har jag tänkt mer på dig. Jag vet jag sa att jag inte tänker höra av mig alls, aldrig, förrän du ordnat upp allt i ditt liv. Jag lämnade över allt i dina händer. Jag har hållit mitt ord.
Det var dödens för mig när du fyllde år.
Jag har inte nåt telefonnummer till dig. Ingen adress. Ingen mailadress. Ingenting. Jag vill så gärna höra din röst. Bara få höra hur du mår. Allt du sa till mig innan skiten satte igång - det finns fortfarande kvar hos mig.
Varför ska livet vara så jobbigt? Varför kan inte människor bara få leva sina liv tillsammans utan att såna människor ska förstöra andras lycka???
Är det lagligt att sakna nån så här???
Rörde om lite i grytan
När jag ändå rörde om i den där grytan, så passade jag på att rensa ut lite. Rensade bort allt som stjäl min energi och ork. Jag har inte tid eller rum för "vänner" som bara tar och tar och inte ger någonting tillbaka. Jag har nog med allt som händer omkring mig, alla beslut och tankar, och då har jag inte tid med denna människa som påstod sig vara en vän, men visade sig vara nåt helt annat. Tyvärr verkar det som att hon själv inte förstår vad som hänt, men det är inte mitt problem. Ett mail med ett brev skrivet från mitt hjärta, med förklaring och beskrivning vad hon gjort mot mig och hur det fått mig att må - det räcker tydligen inte. Men det är inte mer jag kan eller vill göra. Jag har fått nog och rensat ut denna energivampyr och jag mår mycket bättre nu!
Visst det är många tankar och funderingar och beslut som ska tas de närmaste dagarna, men det känns helt okej. Jag stressar inte upp mig för det utan tror nog det kommer att bli ett bra beslut oavsett vad det blir.
Fasar dock för morgondagen. Ska få besked om hur illa det är med lilla Wilmers stackars hjärta och njurar. 15.40 är det dax.
Nattliga tankar
- Nervositet - inför FK-mötet om exakt 12 timmar, inför ultaljudet nästa måndag och vad resultatet på det kommer att bli. Nervositet över hur Wilmer mår. Hans knöl växer, märkte jag nyss. Det är inte bra, inte bra alls. Wilmer som jag älskar högst av alla andra, och han är dålig, väldigt dålig - det knäcker mig. Tårarna rinner.
- Ångest - inför ultaljudet på måndag.
- Oro - inför framtiden, inför FK-mötet, inför ultraljudet.
- Lättnad - att jag insett hur du betett dig och avslutat. Jag slipper lägga energi på energivampyrer.
- Stress - inför framtiden som är helt oskriven. Får jag behålla Wilmer?
- Smärta - uppkommer pga oro, nervositet, stress.
Vad är det för fel på människor???
Beslut
Jobbig söndag
Jag har fått en hel del att fundera på. Idag är det en fundersam dag hos mig. Många tårar och många funderingar. Många funderingar över hur folk beteer sig eller rättare sagt inte beteer sig. Många tankar om helgen. Där har jag inte funderat klart än, inte alls klart på långa vägar!!!
Dessa funderingar orsakar en konstig oro som i sin tur orsakar en konstig smärta... Önskar det var nästa veckas söndag, så jag visste hur jag hade bestämt och beroende på beslutet visste hur jag mår efter beslutet...
Att gråta
Besviken
Att någon, som borde stå mig nära, agerar så här, det har jag så svårt att förstå. Du var en av de första jag sms´ade och berättade att jag var inlagd igen på sjukhus. Inte ett ord har jag hört från dig. Borde har lärt mig det nu för tiden. Du hör aldrig av dig. Du bryr dig inte. Du har aldrig hälsat på. Jo en gång, efter flera pårtyckningar från föräldrarna som inte var hemma. Du kom upp. Vågade inte komma själv, så klart. Var där en timme. Sa hej och hejdå. Inte ett ord mer. Jo du gäspade och var allmänt uttråkad. Du bevisar gång efter gång att du är den där jävla själviska människa som jag tror att du är. Nu har jag lessnat på dig. Vill inte veta av dig nåt mer. Du kan dra åt h**vete...