Ibland är det jobbigare än vanligt att vara ensam. Just under sommaren känns det tuffare än vanligt. Det är då man vill ut och göra saker, hitta på bus och skojigheter, gå ut och ta en öl osv. Men det är bara jag som är själv. Alla jag känner har någon, sambo eller pojkvän, eller så ska dom ha barn, eller har redan barn. Jag är glad för deras skull, men det är såna här gånger jag känenr mig så jävla ensam, mer än vanligt.

Var iväg igår och hälsade på min finaste och bästa vän Lisa och mina bonus-mosters-barn. Jag saknar dom så himla mycket. Vilket gör att jag saknar ett sånt liv ännu mer än vanligt.

Ikväll är det invigningen av gatufesten här i stan. Jag sitter här själv. Har blivit erbjuden att följa med C och hennes pojkvän ner på stan, men jag orkar inte just nu vara med folk och folksamlingar och se alla var glada och skratta och gosa. Jag vet att jag är mer än välkommen att följa med dem ner och jag känner mig inte s om 5:e hjulet eller så när jag är med dem, men det är ändå hålla handen och gulle-gull som kommer att infinna sig. Dom skulle höra av sig när dom var p åväg ner. Får ser hur jag gör.

Allt som samtidigt händer med N där nere gör inte heller saken bättre. Jag står helt handfallen och vet inte vad jag ska göra. Sen allt annat som kommit fram gör att det bara känns förjävligt.

Vilket otroligt uppiggande inlägg det här blev känner jag. Tur jag har Molly!!!