Renovering, smärta och irritation
Föräldrarna har börjat renovera sitt kök. Självklart ställer jag upp och hjälper till. Skulle aldrig säga nej till det med tanke på hur mycket pappa har ställt upp för mig med min renovering av min lägenhet. I söndags ringde ett par från Kramfors. Dom ville ha det gamla köket och skulle hämta det på tisdag. Vi var då samlade hela familjen för middag och det var bara jag som erbjöd mig direkt att hjälpa till att rensa köket. Jag och mamma gick igenom alla skåp och hon fick snabbt bestämma sig för vad som skulle slängas. Min kära bror satt kvar i soffan, som vanligt, och brydde sig inte alls. På måndag hämtade pappa upp mig och Molly och vi åkte först ner på stan för lite födelsedags-shopping till mamma som fyllde år på tisdag. Därefter bar det iväg ut till Birsta för lite flytt-låde-shopping innan vi åkte hem. Sen började jag fylla lådor som märktes med lappar vad som fanns i varje låda och lyfte/släpade ut allt i garaget. Pappa satt och jobbade och Molly låg i hallen och stirrade på mig. På kvällen kom mamma hem och möttes av tomma köks-skåp:
och flyttlådor staplade i fina högar i garaget:
Jag hade även fixat ett provisoriskt kök i tvättstugan:
På kvällen kom min bror hem samt Johanna för lite middag och som vanligt sa han inte ett ord om vilket jobb jag gjort, men mamma blev överlycklig!
Tisdag börjades med födelsedagssång för lilla söta mamma samt present-öppning. Mamma tog min bil till jobbet och bror och Johanna åkte hem. Jag satte mig för att vila i soffan och pappa jobbade en stund innan folket kom från Kramfors. Dom hade med sig ett släp och hyrde ett till STORT släp på Statoil, som vi kopplade till pappas bil. Vi började därefter att skruva och lyfta och bära och plocka isär hela köket. Pappa har problem med en disk i ryggen så han får inte lyfta, så det blev jag som fick hjälpa till att bära ut köks-delarna.
Till slut var köket borta och vi hade bara ett stort tomt rum kvar:
Vi körde sen upp allt till Kramfors, jag hjälpte till att lasta av ena släpet och sen åkte vi hem för att fira mamma. Jag fick sen i vanlig ordning köra hem farmor, min bror skulle aldrig ens erbjuda sig frivilligt. När jag åkte iväg tog min kära bror fram en vinflaska och hällde upp vin till alla andra! När jag kom tillbaka så hade alla druckit vin och myst tillsammans. Jag stannade över, liksom bror och Johanna.
På onsdag skulle vi alla tillsammans börja riva gips-skivor och börja renoveringen av köket. När jag vaknade och klev upp vid 10-tiden, så hade bror och Johanna åkt! Jag frågade pappa var dom var och om dom inte skulle hjälpa till? Pappa var lika förvånad han, för det hade dom pratat om kvällen före och bestämt. Jag blir så jävla förbannad på honom! En mer självisk människa får man leta efter!!! Jag messade honom och han kom tillbaka, efter ett par timmar. Han hjälpte till med att gräva en 50 cm djup grop för att sätta ner den nya brevlådan, medan jag skruvade bort varenda jävla gips-skruv och slet och rev och släpade ner varenda gips-platta i köket:
På kvällen var jag helt slutkörd. Jag sa det vid ett tillfälle, när min kära bror var i närheten och då öppnar han munnen: det var väl inget, det är som en vanlig dag när jag packar upp frukt i butiken. Då hade jag kunnat slå ihjäl honom! Jag åkte hem på kvällen och vaknade igår, torsdag, men en jävulsk smärta! Jag visste att den var på ingång, då jag känt av den redan på onsdagkväll när jag åkte hem. Försökte få tag på nån som kunde hjälpa mig gå ut med Molly då jag knappt tog mig från sängen till soffan. Ingen var hemma eller kunde. Jag messade min kära bror, men han bemödade sig inte ens att svara. Är inte ett dugg förvånad. Messade Johanna och fick då veta att dom två SNART skulle träna. Ja då kan man ju inte ställa upp och gå hela vägen hit, som tar 2-3 minuter, för att hjälpa till. Till slut fick jag tag på min underbara granne, en trappa ner, som kom direkt upp och hjälpte mig. Pappa hämtade mig vid 17-tiden och jag fick skjuts ut så dom kunde hjälpa mig med Molly. Väl därute så är så klart bror och Johanna där. Han står och visar upp sitt "tuffa" blue-tooth-headset" och ringer 4-5 gånger till pappa "bara för att det går", medan jag flera gånger frågar om han kan hjälpa mig att ta in min väska. Får inget svar, eller någon hjälp med det heller. Som sagt, en mer självisk människa får man leta efter. Till slut hämtade pappa den och hjälpte mig in.
Nu sitter jag hemma i soffan och har lyckats ta mig ut med Molly en gång. Dock så måste hon ut en gång till ikväll, men det problemet får jag ta mig an då. Skulle nog behöva åka in för smärtlindring, men jag har ingen som kan ställa upp och hjälpa mig med lilla bebisen... Ja ja det finns ju morfin!
och flyttlådor staplade i fina högar i garaget:
Jag hade även fixat ett provisoriskt kök i tvättstugan:
På kvällen kom min bror hem samt Johanna för lite middag och som vanligt sa han inte ett ord om vilket jobb jag gjort, men mamma blev överlycklig!
Tisdag börjades med födelsedagssång för lilla söta mamma samt present-öppning. Mamma tog min bil till jobbet och bror och Johanna åkte hem. Jag satte mig för att vila i soffan och pappa jobbade en stund innan folket kom från Kramfors. Dom hade med sig ett släp och hyrde ett till STORT släp på Statoil, som vi kopplade till pappas bil. Vi började därefter att skruva och lyfta och bära och plocka isär hela köket. Pappa har problem med en disk i ryggen så han får inte lyfta, så det blev jag som fick hjälpa till att bära ut köks-delarna.
Till slut var köket borta och vi hade bara ett stort tomt rum kvar:
Vi körde sen upp allt till Kramfors, jag hjälpte till att lasta av ena släpet och sen åkte vi hem för att fira mamma. Jag fick sen i vanlig ordning köra hem farmor, min bror skulle aldrig ens erbjuda sig frivilligt. När jag åkte iväg tog min kära bror fram en vinflaska och hällde upp vin till alla andra! När jag kom tillbaka så hade alla druckit vin och myst tillsammans. Jag stannade över, liksom bror och Johanna.
På onsdag skulle vi alla tillsammans börja riva gips-skivor och börja renoveringen av köket. När jag vaknade och klev upp vid 10-tiden, så hade bror och Johanna åkt! Jag frågade pappa var dom var och om dom inte skulle hjälpa till? Pappa var lika förvånad han, för det hade dom pratat om kvällen före och bestämt. Jag blir så jävla förbannad på honom! En mer självisk människa får man leta efter!!! Jag messade honom och han kom tillbaka, efter ett par timmar. Han hjälpte till med att gräva en 50 cm djup grop för att sätta ner den nya brevlådan, medan jag skruvade bort varenda jävla gips-skruv och slet och rev och släpade ner varenda gips-platta i köket:
På kvällen var jag helt slutkörd. Jag sa det vid ett tillfälle, när min kära bror var i närheten och då öppnar han munnen: det var väl inget, det är som en vanlig dag när jag packar upp frukt i butiken. Då hade jag kunnat slå ihjäl honom! Jag åkte hem på kvällen och vaknade igår, torsdag, men en jävulsk smärta! Jag visste att den var på ingång, då jag känt av den redan på onsdagkväll när jag åkte hem. Försökte få tag på nån som kunde hjälpa mig gå ut med Molly då jag knappt tog mig från sängen till soffan. Ingen var hemma eller kunde. Jag messade min kära bror, men han bemödade sig inte ens att svara. Är inte ett dugg förvånad. Messade Johanna och fick då veta att dom två SNART skulle träna. Ja då kan man ju inte ställa upp och gå hela vägen hit, som tar 2-3 minuter, för att hjälpa till. Till slut fick jag tag på min underbara granne, en trappa ner, som kom direkt upp och hjälpte mig. Pappa hämtade mig vid 17-tiden och jag fick skjuts ut så dom kunde hjälpa mig med Molly. Väl därute så är så klart bror och Johanna där. Han står och visar upp sitt "tuffa" blue-tooth-headset" och ringer 4-5 gånger till pappa "bara för att det går", medan jag flera gånger frågar om han kan hjälpa mig att ta in min väska. Får inget svar, eller någon hjälp med det heller. Som sagt, en mer självisk människa får man leta efter. Till slut hämtade pappa den och hjälpte mig in.
Nu sitter jag hemma i soffan och har lyckats ta mig ut med Molly en gång. Dock så måste hon ut en gång till ikväll, men det problemet får jag ta mig an då. Skulle nog behöva åka in för smärtlindring, men jag har ingen som kan ställa upp och hjälpa mig med lilla bebisen... Ja ja det finns ju morfin!
Ensamhet
Ibland är det jobbigare än vanligt att vara ensam. Just under sommaren känns det tuffare än vanligt. Det är då man vill ut och göra saker, hitta på bus och skojigheter, gå ut och ta en öl osv. Men det är bara jag som är själv. Alla jag känner har någon, sambo eller pojkvän, eller så ska dom ha barn, eller har redan barn. Jag är glad för deras skull, men det är såna här gånger jag känenr mig så jävla ensam, mer än vanligt.
Var iväg igår och hälsade på min finaste och bästa vän Lisa och mina bonus-mosters-barn. Jag saknar dom så himla mycket. Vilket gör att jag saknar ett sånt liv ännu mer än vanligt.
Ikväll är det invigningen av gatufesten här i stan. Jag sitter här själv. Har blivit erbjuden att följa med C och hennes pojkvän ner på stan, men jag orkar inte just nu vara med folk och folksamlingar och se alla var glada och skratta och gosa. Jag vet att jag är mer än välkommen att följa med dem ner och jag känner mig inte s om 5:e hjulet eller så när jag är med dem, men det är ändå hålla handen och gulle-gull som kommer att infinna sig. Dom skulle höra av sig när dom var p åväg ner. Får ser hur jag gör.
Allt som samtidigt händer med N där nere gör inte heller saken bättre. Jag står helt handfallen och vet inte vad jag ska göra. Sen allt annat som kommit fram gör att det bara känns förjävligt.
Vilket otroligt uppiggande inlägg det här blev känner jag. Tur jag har Molly!!!
Var iväg igår och hälsade på min finaste och bästa vän Lisa och mina bonus-mosters-barn. Jag saknar dom så himla mycket. Vilket gör att jag saknar ett sånt liv ännu mer än vanligt.
Ikväll är det invigningen av gatufesten här i stan. Jag sitter här själv. Har blivit erbjuden att följa med C och hennes pojkvän ner på stan, men jag orkar inte just nu vara med folk och folksamlingar och se alla var glada och skratta och gosa. Jag vet att jag är mer än välkommen att följa med dem ner och jag känner mig inte s om 5:e hjulet eller så när jag är med dem, men det är ändå hålla handen och gulle-gull som kommer att infinna sig. Dom skulle höra av sig när dom var p åväg ner. Får ser hur jag gör.
Allt som samtidigt händer med N där nere gör inte heller saken bättre. Jag står helt handfallen och vet inte vad jag ska göra. Sen allt annat som kommit fram gör att det bara känns förjävligt.
Vilket otroligt uppiggande inlägg det här blev känner jag. Tur jag har Molly!!!
Ett tag sedan...
Jo jag vet att det är ett bra tag sedan jag skrev nåt, men jag har inte haft tid eller ork fastän det har varit en jävla massa skit som hänt. Det har snart gått 4 veckor sedan min älskade Wilmer fick somna in. Det är för mig fortfarande helt obegripligt att han inte finns mer här hos oss. Jag kommer fortfarande på mig själv med att ropa på honom på kvällarna. Jag har fått hem askan efter hans kremering och vi har hela familjen och mormor varit iväg och tillsammans spridit askan samt gjort ett avslut. Det var otroligt jobbigt, men så himla fint på samma gång. Men det kommer att ta tid att komma över att min lilla älskade gris är borta. Tur att jag vet att han ändå finns med mig!
Jag har jobbat som en galning och det har märkts på med mina smärtor. Min kropp sa ifrån när det gäller att jobba heltid, så jag gick ner till att sluta 2 timmar tidigare varje dag i 2 veckor vilket fungerade jättebra. Ökade sakta men säkert och tog mig till slut fram till att klara av att sluta kl 16.00, 30 min innan alla andra slutar. Vi har även gjort klart med alla papper från arbetsförmedlingen, bidrag samt anställning. Jag har ett jobb igen och ett bra sådant. Ett jobb medkollegor och chefer som accepterar och förstår mig och min sjukdom. Det är så skönt att äntligen ha ett jobb som förstår, till skillnad från idioterna på det andra stället..
Har så mycket att tänka på både när det gäller ekonomiska frågor, privat och dig min älskade vän. Jag håller på att bryta ihop snart. Orkar inte ta mig för någonting snart. Det tynger mig så himla mycket och det verkar som om ingen förstår... Får se hur jag löser allt, men just nu ser det inte så ljust ut på någon front. Så istället för att tänka, så kokar jag marmelad och försöker njuta av att ha semester (arbetslös) och bara ta det lugnt. Lite svårt att låta bli att tänka när man har så mycket tid över, men ljudböcker gör susen!
Jag har jobbat som en galning och det har märkts på med mina smärtor. Min kropp sa ifrån när det gäller att jobba heltid, så jag gick ner till att sluta 2 timmar tidigare varje dag i 2 veckor vilket fungerade jättebra. Ökade sakta men säkert och tog mig till slut fram till att klara av att sluta kl 16.00, 30 min innan alla andra slutar. Vi har även gjort klart med alla papper från arbetsförmedlingen, bidrag samt anställning. Jag har ett jobb igen och ett bra sådant. Ett jobb medkollegor och chefer som accepterar och förstår mig och min sjukdom. Det är så skönt att äntligen ha ett jobb som förstår, till skillnad från idioterna på det andra stället..
Har så mycket att tänka på både när det gäller ekonomiska frågor, privat och dig min älskade vän. Jag håller på att bryta ihop snart. Orkar inte ta mig för någonting snart. Det tynger mig så himla mycket och det verkar som om ingen förstår... Får se hur jag löser allt, men just nu ser det inte så ljust ut på någon front. Så istället för att tänka, så kokar jag marmelad och försöker njuta av att ha semester (arbetslös) och bara ta det lugnt. Lite svårt att låta bli att tänka när man har så mycket tid över, men ljudböcker gör susen!
