Det här är ju vansinne!!!

Sitter uppe ännu en natt. Jag kan verkligen inte sova! Det är hur jobbigt som helst. Allt detta på grund av allt som händer och sker just nu.

Var in till chefen igår (tisdag). Jag hade skickat en formaterad version på inlägget om veckan som var på sjukhuset till henne. Ville att hon ska veta vad som hänt och eftersom att det är helt blankt för mig så är det svårt att återberätta veckan. Jag hade tydligen ringt henne också i fredags, efter mötet... I alla fall så pratade vi om allt som händer nu, hur jag mår, hur jag känner inför framtiden på jobbet, vad som är på väg att hända omkring behandling och alla kontakter som ska ske och lite allt annat möjligt. Det var väldigt skönt att få det samtalet med henne. Jag kan nu släppa några tankar som låg och lurar för mig. När jag satt där så ringde kuratorn som jag skulle få en kontakt med via smärtkliniken. Jag ska träffa henne på fredag kl 10.00. Får se vad som händer efter det. Allt kommer väl att dra igång då, eller påbörjas att dras igång. Men det är nåt hon ska hålla i och det är hur skönt som helst!

Efter mötet på kontoret så gick jag bort till underbara FK. När jag kom in så var det 2 "kassor"öppna. En kund, eller vad man nu ska kalla oss som är där, på vardera plats. Det satt 2 stycken och väntade när jag kom in samt 2 stod upp och letade papper i ett ställ. Jag tog en nummerlapp och hade nr 70. Det var nummer 62 på tavlan. Det stämde inte riktigt med personantalet som var där, men det är alltid folk som inte orkar vänta som tar lappar. Jag satte mig och började vänta. Innan första numret trycktes fram så hade det gått 17 minuter. Andra numret trycktes fram efter ytterligare 6 minuter. Nummer 65. Snart 70! Nummer 66 fanns inte. Nummer 67 fanns inte. Nummer 68 fanns inte. Det här gick ju undan! (Lita aldrig på FK och att det ska gå undan...) Nummer 69 fanns... Nästa nummer var min tur!!! Det kommer in två killar i samma veva som ena luckan blir ledig och jag börjar göra mig redo för att mitt nummer ska tryckas fram. Den ena av killarna går fram till MIN lucka. Han hade nr 66 och hade varit och fikat medan han väntade på sin tur! Istället för att säga till honom att hans nummer gått och han får ta ett nytt nummer, så trycker dom tillbaka numren till 66!!! Vilket jävla sätt!!!! Väntade ytterligare 8 minuter och nu trycks ju nummer 67 fram, INGEN! Då går jag fram! Säger till dem: Nu är det faktiskt min tur, för det var 69 som var nyss, men att de backade numren för att folk som går iväg och fikar och inte orkar vara på plats och vänta ska få komma före i kön. Jag har nummer 70 och nu vill jag ha hjälp! Okej, kanske inte det trevligaste uttrycket, men då var jag less... Jag lämnar fram mitt sjukintyg och frågar om han kan se när min utbetalning för november och december kommer. Han kollar på intyget han fått i handen och säger till mig:
FK: Du måste upp på sjukhuset med det här.
Jag: Men jag kommer ju därifrån igår. Blev ju utskriven och ska lämna in det nu.
FK: Läkaren har inte signerat sjukintyget.
Då trodde jag att jag skulle börja gråta. Jag får tillbaka intyget, ber att få ett annat papper och går därifrån. Då kommer tårarna. Varför ska allt gå emot mig, precis hela tiden??? Jag ringer upp till avdelningen och berättar vad som hänt. En läkare ska ringa mig och se om jag måste komma upp med intyget jag har, eller om dom kan skriva ut det igen och SIGNERA det och sen isf skicka det omgående eller om jag kommer upp och hämtar det. Hörde inget från nån läkare på hela dagen. Nu väntar jag på att tiden ska gå. Det känns bortkastat att sova nu. Somnar jag så kommer ju hela dagen att vara som i ett töcken. Måste vara vaken kl 9 för att ringa till avdelningen, då ronden är där då. Måste även prata med dem om att få nåt att sova på. Det här är ohållbart!!!

Ska lägga mig och lyssna på ljudbok tror jag, men risken att jag somnar är då väldigt stor... Får bli ytterligare en trött dag imorgon.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0