Nu är jag återigen hemma efter ett par dagar på sjukhuset. Det har varit på gång flertalet gånger sista 2 veckorna, men jag har tvingat mig kvar hemma. Åkte i fredags ut till föräldrarna för att koppla av, vila och bara ta det lugnt samtidigt som dom kunde hjälpa mig med Molly. Vaknade på lördagen med enorma smärtor. Vilade och försökte ta det lugnt under dagen och fram emot kvällen blev det värre och värre. Pratade med min underbara vän M på kvällen och hon övertalade mig att åka in. Hon hämtade mig på Alnö och följde med mig in till akuten.
Satt i fruktansvärda smärtor på golvet i 30 min innan jag fick komma in. Blev inlagd direkt och det lades pcb (lokalbedövning vid livmodertappen) som vanligt, som så klart inte tog. Vid 02.30 åkte M hem.
Söndagen fortsatte i samma veva. Smärtor, sova, pcb, smärtor sova osv... Sen kom mardröms-söndagskvällen. Det som hände då är det absolut värsta jag varit med om någonsin. Jag vet inte om jag klarar av att berätta för alla... Det är tufft, men jag måste göra det känner jag.
Läkaren, dr P, som arbetade söndags-kväll, var samma läkare som i höstas/vintras sa till mig när jag kom in att jag inte alls hade såna smärtor som jag påstod och att jag var missbrukare/morfinist och bara kom in för att få mer morfin. Kan jag så gör jag allt för att undivka honom. Ringer och kollar så det inte är han som jobbar osv. Men nu hade jag inget val. Jag bad barnmorskan som jobbade att hon INTE fick lämna rummet när han kom in för att prata med mig. Hon dök aldrig ens upp.
Först kommer dr P in och fortsätter ifrågasätta varför jag inte känner nån effekt av morfinet, jag borde ju inte ha så ont enligt P när jag har högre dos än tidigare. Han går, efter mycket om och men, med på att sätta en pcb ("det är bara jag som har tid med dig ändå"). Han ska in på förlossningen medan BM ska förbereda. BM kommer och hämtar mig och jag har aldrig sett henne förut. Första känslan är inte alls bra. Hon presenterar sig inte ens. Hon stressar mig och jag får säga till henne att jag måste ta det lugnt och ta mig upp ur sängen i små steg. Till slut är jag uppe på benen "inte behöver du en rullstol, det är inte alls långt att gå till gyn-rummet" och jag börjar sakta hasa iväg. Kommer knappt ut ur mitt rum innan P kommer och frågar vad det är som tar sån tid! Han säger: "vi måste skynda oss då jag är stressad och skulle ha varit på akuten för länge sedan då polisen väntar på mig där nere". Han tar tag i min andra arm och går sen iväg med mig, dvs han gå normal gång och jag försöker hänga på så gott jag kan med mina smärtor. Är helt slut och tårarna rinner för fullt när vi kommer fram.
Jag blir i stort sett uppkastad i gyn-stolen och hinner knappt lägga mig ner innan han kör in fingrarna i underlivet, med handskar utan gel vilket gör att det tar stopp men han tvingar in fingrarna ändå. Jag halvskriker genom tårarna att han måste vänta lite och att han måste säga till INNAN han sticker. "Nu kommer första sticket" säger han innan jag ens har förberett mig. Blir stel som en stålpinne och det bränner som eld och skär som tusen knivar. Ber honom vänta men han bara kör på. Idioten till BM står bredvid mig, håller inte ens i handen min och säger ingenting, förutom "prata med mig lilla gumman, andas, har du några djur, vad heter dom, hur ser dom ut, jag har 3 bondkatter osv..." Hon håller till slut käften när hon märker att jag bara gråter och knappt kan andas genom smärtorna och inte svarar på hennes frågor...
När P äntligen är klar så säger han "nu blir du smärtfri ska du se, den här satt jättebra!!!" Sen lämnar han rummet och jag bryter ihop. BM börjar försöka dra ner mina ben och jag får säga åt henne på skarpen att jag måste vila lite innan jag kan resa mig upp. Blir tok-yr när jag ställer mig upp och får då till svar "ja så blir det när man håller andan som du gjorde och inte andas som man ska göra..." Orkar inte bry mig utan tar på mig trosor och släpar mig tillbaka till rummet. Kan knappt gå då det bränner som eld i hela underlivet. Smärtorna ska vi inte ens prata om. Dom är fruktansvärda!!! Ville bara åka därifrån. Vill aldrig ha med P att göra fler gånger!!! Jag håller på att bryta ihop av smärtor och känslor just nu... Det kändes som världens övergrepp!
När jag kommer tillbaka till rummet så får jag tag på M som är uppe hos mig inom 15 minuter (har en mycket längre bilfärd än 15 minuter hemifrån) och är rasande!!!! Hela hon bara skakar!!! Jag är hysterisk, hyperventilerar och vet inte riktigt vad som händer efter det. M begär att dr P ska komma upp och efter mycket om och men så dyker han upp och är som den besserwisser han är. Ifrågarsätter allt och tror sig veta bäst om allt, som vanligt.
När nattsköterskan börjar, så är det den underbara A-S som kommer! Jag berättar för henne vad som hänt och hon sitter inne hos mig hela kvällen/natten tills jag somnar. Tog ett varmt bad på förlossningen och fick sen en sömntablett.
På måndagmorgon kommer överläkaren H på ronden och jag bryter ihop och berättar vad som hänt och säger att jag vill aldrig ha med honom att göra fler gånger. Får panik bara jag tänker på han. Jag kan inte sitta upp, då det bara bränner i underlivet. Smärtorna är extrema och det känns som om nåt har gått sönder i mig. H vill att vi gör en gyn-undersökning och jag börjar hyperventilera och bara skaka, men förstår att det måste göras. Vi går till deras stora UL-rum och efter 40 minuter är vi klar. Minsta lilla jag ryckte till eller spände mig så slutade hon. Hon berättade minsta lilla hon skulle göra och var helt underbar! Hon såg inget som var fel, men sa att jag nog kan ha fått hematom (blåmärken) på insidan som inte syns. Hon lägger en pcb och säger att hon ska prata med P om vad som hände. Han får ALDRIG göra så mot någon patient, oavsett hur stressad han är och speciellt inte med endo-patienter som har otroligt sköra slemhinnor och är väldigt smärtpåverkade.
Natten mellan måndag och tisdag hade jag fruktansvärda mardrömmar och smärtor och sov väldigt lite. Skulle lägga en pcb på natten i samma rum som det hände och jag fick sån ångest och panik för att bara ta mig in i det rummet igen...
På ronden på tisdag kom Dr H in och vi pratade om allt igen. Hon hade själv pratat med idioten P och han ville komma in och be om ursäkt för det som hade hänt. Jag bröt ihop och började hyperventilera och fick panikångest. H lovade att vara med hela tiden. Vi bokade in kl 10.00 för det samtalet. Jag duschade och gjorde mig klar. 09.20 gick jag för att prata med H ang mediciner och ser då att P sitter i läkarnas rum. Ångensten och paniken slog till och jag vände om och gick tillbaka till mitt rum. Ringde på klockan och då kom faktiskt H in. Jag berättade vad som hänt och hon frågade om det var ok att vi tog samtalet nu direkt, så vi får det överstöket. Jag sa ja och hon hämtade P.Det syndes på honom att han tyckte det var genant att H var med (rätt åt honom). Han bad om ursäkt för det som hände och skyllde på att han var stressad (idiot). Jag skakade och grät hela tiden. Han sa att om jag vill prata om det här senare, imorgon/nästa vecka/nästa månad så är det bara att säga till så gör vi det. Sen gick han. Jag fick aldrig nån förklaring till VARFÖR han gjorde så. Dr H sa att under de 20 år som hon varit verksam läkare så var det här 2:a gången hon sagt åt en läkare att be om ursäkt till en patient (det var alltså inte ens hans egen idé att be om ursäkt). Hon lovade att han aldrig kommer göra om det. Det jobbig är att jag inte litade ett ord på hans ursäkt!
Jag har aldrig egentligen brytt mig om gyn-undersökningar. Det har blivit nåt som alltid måste göras. Nu får jag panik och ångest bara jag tänker på att behöva göra det, eller bara se en gyn-stol. Han har förstört allt för mig!!!!
Blev kvar ytterligare 2 dagar då smärtorna började om och jag kan inte kissa. Fick till slut gå hem idag, dock med kateter och ska tillbaka efter helgen, då vi ska dra dem och se om jag kan kissa själv då. Går det inte, så får vi se då vad som händer. Fick dock lov att inte behöva ha påse hela tiden, utan det räcker att jag har det på natten. Dagtid sätter jag en klämma bara och öppnar själv var 3:e-4:e timme och tränar blåsan på så sätt.
Nu är jag iaf hemma och har ångest för att sova själv... Får se hur allt blir framöver. Alla tycker jag ska anmäla honom, både till patientnämnden och till polisen. Vet inte hur jag ska göra, eller vad jag orkar göra. Ska tänka på det en annan dag.
