Du ringde. Jag undrar fortfarande varför. Du kom hit och allt var precis som sist vi träffades. Saker kom fram som gjorde situationen annorlunda sen senast. För mig var det skönt, då det inte fanns en möjlighet till ett ev "oss" längre. Vi pratade, skrattade, myste och pratade ännu mer. Det var hur trevligt som helst! Jag trodde det skulle gå bra, med tanke på omständigheterna, när du skulle gå. Det gjordet det inte. Alla känslor slog tillbaka. Tårarna bara rinner. Så här har jag aldrig känt för någon sen X lämnade mig för 4 år sedan. Första gången jag lämnade ut mig och mina känslor till någon fullt ut, utan att dölja någonting, så blev jag sårad, mer än något annat. Vet inte om jag någonsin kommer våga lämna ut mig och öppna mig så där för någon igen. Är det värt det? Inte som det känns nu. Det sägs att ett brustet hjärta alltid läker. Hur många gånger klarar ett hjärta av att brista innan det slutar läka? Jag tror inte att mitt hjärta klarar av det någon fler gång... Det kommer inte att hända igen. Det är slut med att lämna ut mig och mina känslor. Då slipper jag bli sårad.

Igår var det din födelsedag. Jag fick stålsätta mig för att inte höra av mig. Det gör så ont i hjärtat, men jag måste... Tänkte du ens på att jag inte hörde av mig? Tänker du ens nån gång på mig?

Förstår inte varför jag ska sätta mig själv i den sitsen och kolla på/läsa om såna här saker, som är så otroligt vackra för många, men så ledsamt för mig... Det gör så ont i hjärtat och tårarna bara rinner...

Den 5/10 föddes det en liten Gustav. En efterlängtad liten kille. Mamma Linda är värd detta mer än någon annan. Jag har följt henne väg till detta mirakel i över ett års tid. Det är annan endo-syster. Deras väg fram till lilla Gustav är lång, väldigt lång. Viktor har blivit storebror och vakar över hela familjen från sin egen speciella plats i himlen. Efter hormonbehandlingar, oförstående läkare och annat helvete så fick denna underbara människa sitt väntade plus den 28/1-09. Ett mer efterlängtat barn finns nog inte än Gustav. Lindas resa kan du läsa om här.

Nu när allt är klart, en liten levande pojke finns nu i hennes famn, så kommer alla känslor - för mig. Detta är nåt jag nog aldrig kommer att få uppleva. Att se ett plus på stickan. Att känna små sparkar i en växande mage. Att få hålla mitt eget lilla knytte i min famn. Samma känslor svallar upp igen. Samma känslor jag kände när min älskade underbar vän Lisa berättade att hon var gravid. Lilla go-rumpan Elin är världens underbaraste och jag tycker så mycket om den lilla ungen. Men det gör så ont. Det är nåt jag alltid har drömt om, nåt jag har tagit förgivet, men det är nåt som med all säkerhet aldrig kommer att ske. Det gör så ont! Allt på grund av denna jävla förbannade sjukdom... Livet är så jävla orättvist. Nu väntar jag på att tårarna ska sluta rinna och att klumpen i magen ska försvinna...

Jag är så otroligt lyckligt lottad som har så många släktingar och vänner omkring mig. Utan er, utan era ord och er stöttning skulle jag inte klara mig. Jag har sållat ut VÄLDIGT många personer som jag trodde var mina vänner, men när det kommer till kritan så visade dom sitt rätta jag.

Jag har en familj som bryr sig otroligt mycket. Jag har få, men dessa få är väldigt nära vänner. Jag är så otroligt lyckligt lottad som har er. Jag är väldigt tacksam för detta!!!